Kategoriarkiv: Samhälle

Bicycle Repairman – uppföljaren

Så är min cykel fit for fight. Det var den inte igår. Då var framdäcket platt. Igen! I tisdags fick jag hjälp att fixa punkteringen och det gick snabbt och enkelt. Om jag haft verktygen hade jag möjligtvis kunnat klara det själv – på tredubbla tiden. Hurra för fina och snälla vänner!

Jag bjöd på fika på Café Sibylle på Karl-Marx-Allee som tack och det var jäkligt billigt tycker jag! I runda slängar 45 kr 😀

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Men tyvärr var inte lyckan långvarig. Troligtvis fanns en mikroskopisk glasbit kvar i däcket, trots att vi kollade, och gummit var torrt, gammalt och slitet.

Därför tog jag stålhästen och övergick till plan A igen, att gå till cykelreparatören Antrieb på Grünbergerstrasse.

Där blev jag glatt överraskad. Inte nog med att han kunde fixa cykeln samma dag – det var ganska billigt också.

Jag valde, det som jag redan tänkt innan, ett däck som var så kallat ”Unplattbar”. Ja, det hörs ju på namnet vad det betyder. Inklusive arbete, byte till nytt däck och slang betalade jag knappt €35, drygt 320 kr. Jag inbillade mig att bara däcket skulle kosta så mycket.

Oavsett så var det värt sitt pris. Utan cykeln är jag rökt. Åtminstone fattigare. Det kostar ju som bekant att nyttja lokaltrafiken också.

Cykeltur

Till sist gick det fint att cykla till Bürgeramt och fixa det där viktiga pappret.

Egentligen är det bara som ett kvitto på att jag anmält att jag finns i landet. Med detta papper kan man sedan skaffa bankkonto, olika sorters abonnemang, hyra lägenhet osv.

Imorgon ska det visst vara bra väder. Kan ju vara läge att cykla bort till Arbeitsagentur och få även det avklarat.

Höstcykel

Höstcykel

Kollade på olika jobb idag och hittade ett som verkar lovande. Jag ska söka det, fast jag tror inte jag är rätt person. De vill säkert ha någon ung och trendig, men det är bra att komma igång på allvar.

På tal om det så hamnade jag mitt i en diskussion på webben. Vissa (ofta själva inflyttade) uttrycker en intressant synvinkel på ”invandringen” och då menar jag inte den vanliga rasismen.

Nä, här är det många som klagar på de sk hipsters som kommer till Berlin, förändrar staden till oigenkännlighet och ser till att hyrorna stiger. Det är nästan lite trendigt att avsky den trendkänsliga hipstern.

Samtidigt måste man inse att allting förändras. Även Berlin. Man behöver inte gilla förändringen, den kommer ändå.

Det är tråkigt om stadens nuvarande popularitet innebär att de ”verkliga” invånarna knuffas ut när stadsdel efter stadsdel höjer hyrorna, men någon skrev att det inte bara är av ondo att byggnader rustas upp till bostäder. Annars hade de bara stått tomma och förfallit.

Berlin behöver pengar! Men visst är det en förändring som främst gynnar de rika och jag hjälper den på traven.

Blåögd idealist?

Jag hade för ett tag sedan ett samtal om detta, där jag vädrade min idealistiska inställning om att inte alla drivs av att tjäna pengar. Då sa killen jag pratade med:

– Men det är ju jobbigt att vara hungrig…

Det har han rätt i. Jag må ha haft liten inkomst större delen av mitt liv, men jag har aldrig – ALDRIG – behövt gå hungrig. Och jag tvivlar på att någon hipster behövt uppleva det heller, om det inte varit självförvållat efter för mycket partajande.

Nä, den typen av upplevelser gör mig ödmjuk och tacksam över hur bra jag fått ha det i det här livet.

Avslutar med en favorit i repris!

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=U01xasUtlvw

Drömfångare

I snart en vecka har nerverna svallat. Orons vågor dunkat mot förtvivlans klippor. Nja, typ. Vad det egentligen handlat om är att jag varit ensam med mina egna tankar. Det är verkligen ofattbart vad mycket skit som simmar omkring i en hjärna; gamla programmeringar, mönster, villfarelser och kritiska omdömen.

Uppåt väggarna

Uppåt väggarna

Jag har varit arbetslös förut, så jag borde veta hur det är. Att vara på en ny plats borde inte spela så stor roll, men jag är ny i Berlin. Ny i Tyskland. Ooouuuuu-huu! Så läskigt då.

Ja, det är en helt annorlunda känsla för jag har ingen kontroll. Det har jag egentligen aldrig haft förut heller – det har ju ingen av oss – men känslan av kontroll är som bortflugen.

Att vara arbetslös är alltid, i motsats till vad vissa tror, stressande. Jag har i den mån det varit möjligt tagit alla jobb jag blivit erbjuden. Jag tycker också att jag jobbat hårt för att visa vad jag går för och gjort vad jag kunnat för att kanske få stanna längre.

Till slut blev jag trött på att stå där med mössan i hand och hoppas på att få några smulor från bordet. Trött på att alltid vara tillgänglig. Därför fick jag för mig att pröva lyckan i Berlin. Inte bara därför, men vad hade jag att förlora?

I radiointervjun jag gjorde innan jag åkte fick jag frågan hur jag kunde ge upp (arbets-)tryggheten i Skellefteå. Det var enkelt – jag hade ju inget jobb! Därmed hade jag inte heller den trygghet hon menade.

Missförstå mig rätt. Jag har haft många trevliga jobb och arbetat med underbara människor. Jag skulle aldrig byta bort det mot en fast anställning. Det jag lärt mig har varit ovärderligt.

Dessutom är jag tveksam över om jag egentligen passar för fasta 8-17-jobb. Jag är så oerhört frihetsberoende.

Digital nomad

Sen ett tag tillbaka har jag varit dragen till de som kallar sig ”digitala nomader”. I praktiken betyder det egna företagare som arbetar via webben och från valfri ort. Det vill säga, de är mobila.

För att ta ett exempel så lever och arbetar författarcoachen Ann Ljungberg på en båt. Hon håller kurser i New York, Las Palmas och London, men det mesta av sin verksamhet bedriver hon via hemsidan, Skype och mail.

Följ drömmen

Följ drömmen

När jag googlade härom dagen hittade jag entusiasten Cody McKibben. Han har verkligen dragit idén till sin spets. Han får det förvisso att låta väldigt tilltalande att leva som en vagabond med företaget i bakfickan och möjligheten att resa jorden runt. Vad han inte nämner något om är hur man bygger upp ett sådant företag.

Andra har vittnat om baksidan av den här livsstilen. Jag måste dock tillstå att hans frågor på hemsidan Digital Nomad Academy slår an något inom mig.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Så för att återgå till min svallande inre stress. Jag har i drygt en veckas tid försökt komma på vad jag vill göra med mitt liv. På allvar. Vad brinner jag för?

Om jag skulle ha ett sådant företag, vad skulle jag då erbjuda för tjänster?

Vem och vad skulle jag vilja jobba för?

Jag var faktiskt förvånad över hur min innersta dröm bara rullade iväg. Försvann från radarn. Som om den inte ville visa sig. Till slut fick jag grepp om den.

Jag blev inte klokare, men jag stirrade mig själv i vitögat en stund. Nu vet jag. Det finns ingenstans att gömma sig längre. Men hur tusan drömmen ska kunna bli verklighet, det är för mig ett mysterium.

Jag tror dock att bara det att jag – äntligen – vågat erkänna den för mig själv kan få dörrar att öppnas. Varför skulle jag annars ha en sådan dröm om inte för att den vill besannas och manifesteras?

Det som jag slås av i Codys frågor är:

Do you feel like society is pushing you in a direction you don’t want to go… but you can’t figure out how to escape from it, and set yourself free?

Amen.

Fredag i Friedrichshain

En låååång sovmorgon blev det idag. Jisses så trött jag var! Fler inlägg kommer som berättar varför. Om någon är nyfiken 🙂

Karl-Marx-Allee

Karl-Marx-Allee

Till en början kände jag mig låg. Det är ju inte bara förträffligt och tjosan hela tiden att skapa ett nytt liv. Finns oro för framtiden som stör nattsömnen och sen insikten om vad man faktiskt lämnar bakom sig.

För det är en hel del band som kapas på något vis. Man tappar kontakten med det som fanns förut i ens liv. Kanske inte efter två veckor, men successivt. Det som var tryggt och ombonat existerar liksom inte längre.

Även om jag inte känner mig otrygg här så finns det många frågetecken. Många insikter. Om jag skulle bo här ”på riktigt” då är det så mycket jag inte har inblick i. Även om jag inte har stenkoll i Sverige så vet jag vad som gäller, vem jag ska fråga och vart jag ska gå. Jag vet hur systemet fungerar. Banker, försäkringar, hyreskontrakt, a-kassa, sjukförsäkring, tandvård osv. För att inte tala om avståndet till vänner och familj.

Man får ju nya referensramar och det ökar till viss del avståndet och känslan av att vara lite utelämnad. Det skakar om ens behov av trygghet helt enkelt och det är både skönt och jobbigt. Men det är ju inte för att jag avskyr Sverige som jag valt att åka hit. Tvärtom! Jag uppskattar Sverige mer, nu då jag ser hur bra vi har det.

Goda råd hos frisören

Syns håret?

Syns håret?

Jag gick och klippte mig på eftermiddagen. Kunde inte vänja mig med den halvlånga ”pottan” jag fick sist. Den må ha varit modern, men det blev för snällt och platt på mig. (Sorry Fredde!)

Killen som klippte mig var dansare egentligen, men tjänade sitt uppehälle som frisör (och det var han förstås också utbildad till!). Han hade varit sjuk ett tag och förlorat dansjobbet. Tror det var Westside Story han varit med i.

Till mig sa han:

– I Berlin måste man vara tuff. Det finns så många andra som är duktiga och de kommer från hela världen. Man måste vilja vara nummer ett.

Det är inte riktigt min mening eller önskan, att vara nummer ett, men jag inser vad han menar.

Kanske gäller det speciellt i Berlin. Människorna här har ju varit med om en del. Ja, de som bott här under murens inflytande. Samtidigt tycker jag att jag träffat många som är väldigt varma och öppna. Visst har de fått kämpa, men det har också jag gjort. På mitt sätt.

Kort sagt, det finns mycket att fundera på när man bor i ett annat land. Mycket som man inte kan förutse innan man testat.

Kom till saken…

Jag kom visst bort från ämnet. Ville ju skriva om min mysiga fredag. Jag tycker om att ta saker som de kommer, gå på infall, men jag började att gå och äta ”brunch” på Goodies. Jag ville åt deras wifi och lägga upp några bilder på Instagram.

Goodies är ett ganska trevligt ställe och jag tycker om att de har veganska kakor etc. Dessvärre hade de visst vanlig mjölk som alternativ när man handlar olika kaffedrycker. Det är inte så veganskt precis. Eftersom jag förstod att jag nog fått riktigt mjölk vågade jag inte dricka upp hela min Latte Macchiato. Nästa gång får jag be om rätt mjölksort direkt.

Innan jag gick och handlade mat tog jag en sväng runt kvarteret. Det resulterade alltså i en klippning och några impulsköp. Ett gäng vykort med roliga citat + en anteckningsbok fick följa med hem. Jag hittade också en kort svart kjol som påminner om en jeanskjol. Jag insåg att det varit dumt att lämna den svarta kjolen i Skellefteå, men nu spelar det ingen roll!

Den här nyare är bättre. Kortare, vilket är bra när jag ska cykla och bära tjockare strumpbyxor. Min lila knälånga kjol fick en märklig in- eller var det kanske en utbuktning? Ja, där sadeln varit. Såg inte fint ut!

Dags att kura ihop sig på sängen, streama lite Sherlock Holmes. Njuta av regnets sövande ljud utanför den öppna balkongdörren, en skål med nötter – eller Studentenfutter (studentfoder?) som det kallas här – nära till hands. Kanske en tekopp?

Snart börjar folk strömma till för att studsa runt på nattklubben Berghain, som ligger en bit ner efter gatan. Brandbilar eller ambulanser, från den närliggande brandstationen, kommer garanterat tuta förbi utanför med blåljuset på.

Kort och gott, det är fredag i Friedrichshain, Berlin.

Nationaldag = Feiertag

…eller varför man inte ska dricka en espresso klockan nio på kvällen.

berlinvyGrattis på föreningsdagen Tyskland! Och grattis tv-tornet! Idag är det 44 år sedan invigningen. Fast vänta nu. Det var väl Tyskland som skulle stå i rampljuset idag? För ett år sedan stod jag och min kära vän (förstagångsbesökare) med mycket långa näsor på ett café vid Schönhauser Allee. Vi kunde ju inte förstå varför allt var stängt. Nationaldag? Jaha. Nähä. Hehehehe. Pinsam tystnad. Ridå. I år var jag förberedd…

Fick tipset att uppsöka den  j ä t t e s t o r a  loppis- och antikmarknaden bakom Ostbahnhof. Solen strålade, vinden busade – och det var knökfullt! Först fattade jag inte alls hur jag skulle kunna manglas in i den kompakta folkmassan, men på något vis gick det. Snart konstaterade jag att jag verkade ha tappat bort min shoppinggen, men en stund senare insåg jag att jag var pank. Va?! En liten silverring med blå sten, en silverbrosch och två pocketböcker på tyska var ju det enda jag köpt. Så var det med den saken!

Apropå espresson hade jag somnat efter kl 04 på morgonen och vaknade strax innan kl 09. Ingen lång och skön nattsömn precis. Ändå var jag inte trött. Visst hade det tagit ganska lång tid för mig innan jag kom mig ut, men nu var jag där bland allt folk. Sökte upp en bankomat i Ostbahnhof, köpte en onödig kopp kaffe och nougatcroissant. Delade croissanten med ett halvt dussin gråsparvar och en geting. Solen fortsatte att skina och livet kändes alldeles alldeles underbart.

bukettPå morgonen när jag vaknade tittade jag på de två sista avsnitten av tv-serien Enlightened med Laura Dern i huvudrollen. Hon spelade en kvinna som vill förändra världen. Göra skillnad. Avslöja korruption och maktmissbruk. I slutet undrar hon om hon varit för blåögd, för idealistisk och knäpp. Jag undrar detsamma om mig själv. Här går jag omkring med en lyckoboll i magen bara för att jag är i Berlin. Vad har den staden egentligen som ingen annan har? Tids nog kanske det enda jag ser är misären. De utslagna. Rädda punkare med stora hundar. Buffliga karlar som ska fram till varje pris. Sura kärringar i kassorna på mataffären, posten, museet. De trasiga trottoarerna och ruffigheten. Hundskiten och dammet.

Men när jag går hemåt igen, med en brokig och spretig blombukett i handen. Blommor som jag betalat €2,5 för på marknaden. Solen skiner, vinden busar och min lyckoboll i magen strålar ut genom hela mig. Då tycker jag att det är just det här som gör livet värt att leva. Detta enkla och liksom självklara. Visst, imorgon kanske jag sitter där i myndigheternas klor igen, det regnar och jag har blivit less på att inte prata mitt eget språk. Fast idag går jag hemåt. Ser fram emot en kopp te, smörgåsar med det godaste vegpålägget och en riktigt bra favoritbok att läsa om, på tyska den här gången. Om något kan förändra världen är det detta. En total känsla av frid, närvaro och tyst glädje.

Billig och lättåtkomlig alkohol – fördel Berlin?

Positivt: En 0,5-liters starköl på en Späti kostar 1,30 Euro (cirka 12 kr) och går att köpa mån-lör fram till kl 24.
Negativt: En 0,5-liters starköl på en Späti kostar 1,30 Euro (cirka 12 kr) och går att köpa mån-lör fram till kl 24.

BierJa, är det bra eller dåligt egentligen? Med min måttliga konsumtion tycker jag det är fantastiskt att kunna köpa en öl så billigt – och sedan få gå omkring på stan med flaskan i handen! Jag har skrivit om det förut, men det är fortfarande något som får mig att reagera. Svensken i mig är så drillad i att man inte får ta med alkohol ut på offentlig plats. Och hur bra är det för ungdomar och missbrukare? Öl är en förhållandevis mesig dryck, för det finns även starksprit på många (alla?) ställen. Jag tror att det svenska synsättet på alkohol är bättre. Forskning verkar visa att tillgång på alkohol i hemmet ger större risk för tidig debut och större konsumtion hos barn och ungdomar. Om det sedan är så lätt att få tag på sprit ute i samhället är det verkligen bra? Jag fick svar på den frågan när jag hittade sajten Give Something Back to Berlin.

Idén bakom hemsidan är att ge nyinflyttade Berlinälskare en chans till socialt engagemang. Att med sina kreativa talanger komma på något som kan förbättra livet för någon annan.

Give Something Back To Berlin is an initiative to help new Berliners get socially involved. It’s about mixing, learning and sharing; about breaking down barriers between ”us” and ”them” and giving back to a city that we love.
(Källa: Give Something Back to Berlin)

Även olika typer av frivilligorganisationer knutna till GSBTB kan söka hjälp via hemsidan. Det står att Berlin länge har kämpat med sociala problem och fattigdom, för det mesta kopplat till drogmissbruk. En organisation heter Vergiss mich nicht där uppdraget, som nu är åtgärdat, gällde att hjälpa till med en Facebooksida. ”Vergiss mich nicht” arbetar bl a med att stötta barn till missbrukande föräldrar och man har utvecklat ett slags fadder- eller extraföräldersystem. En stabil punkt för ett barn i en annars kaotisk tillvaro.

Ja, där kom svaret på frågan. Lättåtkomlig alkohol är inte alltid bra. Speciellt inte i kombination med en redan instabil social situation. När jag läser vidare på GSBTB blir jag nyfiken och intresserad. Vad skulle just jag kunna bidra med? Eftersom jag inte är permanent boende i Berlin är det inte helt enkelt, men det intressanta är ändå att fundera. För vem vet vad som kan hända när människor går samman i positivt syfte…

But Berlin is Berlin for a reason. […] people with ideas and a will to action can accomplish: new things, different things, big things. (Källa: Give Something Back to Berlin)

Yeah! Det tror jag stenhårt på 😎

. . .

* En Späti (kort för Spätkauf) är en kiosk- eller kvartersbutik som har öppet nästan jämt, utom söndagar och helgdagar. Att de inte får ha öppet alla dagar tycker många ägare är fel. Det är enda tillfället de kan konkurrera med mataffärerna, som också säljer alkohol och håller stängt söndag och helgdag. På fredag-lördag tror jag många Spätis har öppet längre än till kl 24, för jag har köpt öl betydligt senare än så. Skulle tro att de kan tjäna en bra slant på alla festglada kunder.