Kategoriarkiv: Prenzlauer Berg

Crazy Berlin!

Inte ont anande sitter jag som vanligt och såsar runt på Facebook när plötsligt ett meddelande blinkar i menyraden. Det är S som hör av sig.
– Vill du hänga med på det här på lördag?

”Det här” visade sig vara Exposure Berlin, en show eller avantgardeopera om surrealism och 20-talets stumfilm. Asså drömmer jag!? Jag fullkomligt älskar stumfilm och har inte lyckats masa mig iväg en enda gång på de filmer som visats runt om i stan i sommar.

Jag läser på hemsidan och ögonen blir större och större. Till slut är jag så uppspelt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Detta kan jag bara inte säga nej till. I all hast bokar jag en biljett, €30 och på parkett.
Va fan – det får bli nudlar om det krisar sen! Jag kör.

Nästa sak som händer är att S skriver:
– Jag tänkte ta min smoking.
– Ehrm… Är det en så fin tillställning? Måste jag ha galablåsa? Paniken lurar i bakgrunden.
– Nä, svarar han, de vill bara gärna att man klär sig lite 20-talsaktigt.
– Jaha! Det är ju en helt annan sak. Min begränsade resegarderob innehåller säkert någon fin charlstonklänning. 

Det där sista sa jag förstås inte högt. Jag tror jag vet vad jag kan ha på mig så det är lugnt. Drar på mig ”den lilla svarta” (dvs kjolen), mina nya skor med slejf över foten och min svarta väst. Det jag behöver hitta är egentligen en mansskjorta och en slips. Kanske finns något passande i As garderober? Annars kan jag söka på någon secondhandaffär.

Och så ett långt pärlhalsband! Det blir pricken över i. Möjligen en blus med bylsiga ärmar, om inte mansskjorta funkar. Puh! Jag tror jag kan gå utan att behöva skämmas. Jag smälter förhoppningsvis in fint i den stiliga 20-talsmängden.

När den värsta entusiasmen lagt sig kollar jag på filmerna som finns på hemsidan. Hm, det här kan ju vara rätt så pinsamt och pretentiöst också. Men nu hoppas jag och intalar mig själv att det ska bli fantastiskt spännande att gå på något så exotiskt och samtidigt typiskt berlinskt som en avantgardeopera.

”You have to be crazy and look for the stars”, säger Janesh Vaidya.

Indeed I am.

Kändisspotting!

Äntligen! Trodde aldrig jag skulle få se någon känd person i Berlin. Kan delvis bero på att jag inte har koll på särdeles många tyska kändisar. Det vore väl om Angela Merkel klev in på mitt lokala fik, men hur stor är chansen att det händer!? Jag vet var hon bor, men jag tror knappast att hon vet var jag bor. Möjligen kunde hon ha gjort det in the good old Stasi days…

Ändå hände det till slut. Jag satt och åt middag med A på Der Fischladen på Schönhauser Allee när en man och en pojke steg in genom dörren. A gjorde en märklig gest med huvudet och liksom himlade med ögonen. Hon pratade samtidigt med sin mamma i telefon så jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka minerna.

Jag tog en extra titt på mannen och pojken och det slog mig att karlen såg ut som en lodare, i slafsiga träningsbrallor med revärer, en stor säckig jacka, stripigt kort hår och brillor nedhasade på nästippen. Skulle tro att jag överdrev sjabbigheten eftersom jag trodde det var den A hade menat. Att han var en ökänd barnmisshandlare eller något ännu värre.

Nix. Det visade sig att just den mannen var en kändis, nämligen en av medlemmarna i superstora rockmanglargruppen Rammstein. Och där föll min haka rakt ner i bordet. Det var förvisso ett högt barbord med tillhörande stolar, men fallet var ändå ganska långt. Jag är säker på att klonket hördes ut på gatan, dit mannen gått för att vänta på sin mat.

Det roliga var att A inte ens mindes gruppens namn och hon hade varit med om exakt samma sak en gång förut. Jag fick gissa mig fram och gräva i min hjärnas minnesbank efter tyska band. Jag känner till fler än jag anade, men de bär alla ett lager 90-talsdamm. Rammstein är garanterat de enda nu ”levande” tyska rockgrupp jag vet om.

Tyvärr hade jag ingen aning om vad mannen heter, men en rask googling senare påstår Wikipedia att han heter Christian Lorenz. Fast det stod ”Flake” under bilden. Ha! Sug på den!

Husemannstraße

Jag har åkt förbi både på cykel och spårvagn, ja jag tror till och med jag promenerat också. Men aldrig har jag vikt in på denna gata. Döm om min förvåning när jag upptäcker en liten skatt. En tyst gata täckt med prasslande löv att hasa fötterna igenom.

Det kan storligen förvåna mig att jag kan gå på en starkt trafikerad och slamrig gata, sedan viker jag om hörnet – och landar mjukt i en ljuddämpare.

Berlin har alla typer av kvarter. Kullerstenar kan vara ett tecken på att cyklisterna inte orkar hitta dit. Möjligen tycker även bilister det är bättre att undvika det knöliga underlaget. Som ”promenör” är det inte alls så illa. Det tar ner farten till ett skönt strosande.

Det jag upptäckte på Husemannstraße var först och främst Zentrum für Ayurveda & Wellness – Sri-Dhanvantari, stället A brukar jobba på med massage och Q! (uttalas ’ku-ii’ på tyska). Jag visste att det låg där, men trodde inte det skulle ligga så nära mitt verkliga mål.

Dessutom stod A utanför och rökte och pratade i mobilen när jag vek om hörnet. Vi hann byta några ord och jag hälsade på kvinnan som äger stället innan As kund dök upp. Det var trevligt att A råkade vara där just då och att hon var ledig. Annars har hon jobbat en hel del den senaste tiden. Längtar efter att få sitta ner och prata med henne ordentligt. Ayurvedacentrat såg mysigt ut och jag är sugen på att boka en ansiktsrengöring. Det skulle jag verkligen behöva!

Konstutställning

Jag korsade gatan för att komma till Mandala Buchhandlung. I lördags hade de vernissage för mandalamålningar och jag var nyfiken på att se dem.

Butiken var som vilken annan alternativ bokhandel, med olika typer av böcker för personlig utveckling, parfymoljor, kristaller, vykort och kortlekar av olika slag. Kände mig lite uttittad av två viskande kvinnor vid kassan, men jag kollade runt och hittade rummet med målningarna.

De var vackra. Stora färgvirvlar på fyrkantiga dukar. Ibland såg de ut som blommor, ibland som vatten eller ljusfenomen. Jag blev speciellt förtjust i en grönturkos tavla. Såg inga priser och kände ingen lust att fråga mannen som surade i en soffa. Fattade inte om han också var kund eller representant för konstnären, som förresten hette Stefanie Menzel.

Tyckte om hennes helande energikort. De hade illustrationer som påminde om de större tavlorna. Korten kostade bara €17, men jag har börjat dra åt svångremmen. (Kan komma att behöva mina sista slantar till en utflykt nästa vecka. Mer om den vid senare tillfälle.) Köpte några vykort och tackade för mig.

Känner plötsligt att jag vill hinna med så mycket och tiden börjar rinna iväg för mig. Det är bara att andas och vara i nuet. Njuta av varje ögonblick. I det här vädret är det verkligen inte svårt! Kalasskönt och soligt. Jag är så glad, tacksam och lycklig att jag får leva just här, just nu. Det är en underbar gåva. Tack!

Nedräkningen har börjat…

Mitt nya jag, bor hon i Skellefteå eller Berlin?

Bara två veckor kvar innan jag åker tillbaka till Skellefteå. Många tankar snurrar i skallen, men inte på ett kacklande cirkusartat vis. Snarare är det en stilla dinglande mobil eller ett pinglande änglaspel. Nåja, sanning med modifikation. Jag håller på med någon slags summering. Vad har jag lärt mig under dessa 3,5 månader?

  • Jag kan ta mig fram hjälpligt med min tyska. Jag kan beställa mat, fråga om vägen, prata om vädret och ingå korta samtal. Däremot kan jag inte undslippa mig målande utvikningar om världsläget, konsten eller skillnaden mellan den indiska och den afrikanska elefanten. Men jag vågar påstå att jag blivit bättre.
    …
  • Jag hittar rätt så bra i flera stadsdelar. Främst då Prenzlauer Berg, Friedrichshain och Mitte. Jag vet var den obskyra (?) klubben Cookies Cream ligger och jag tror äntligen jag lärt mig vägen till Boxhagener Platz. Dessutom vet jag vad Zalando är! Det står så på huset mitt emot, på en stor banderoll efter hela husväggen, och jag har länge undrat vad det är. Till slut fick jag svar och det är ett internationellt webbhandelsföretag, som bland annat säljer kläder på internet. De finns även i Sverige och igår åkte jag t-bana med en av de anställdas föräldrar. Kanske vara han till och med den chef som anställer folk. Jag vet inte om jag uppfattade rätt. Tyvärr fick jag heller inget namn…
    …
  • Jag hittar till Hoppegarten eller åtminstone till tågstationen i Rehfelde. Jag klarar av att cykla i stadstrafiken och jag vet vilken tysk öl jag föredrar att dricka (Köstritzer Schwartzbier). Jag vet också vilket mitt absoluta favoritcafé är, Veganz med sina goda mjölkfria kakorna och sin fantastiska latte på mandelmjölk. Jag har varit på operapremiär och även själv deltagit i en teaterpjäs. Jag har tjuvåkt både pendeltåg, U-bahn och spårvagn. Och jag vet vad ”Gut unterwegs” betyder. Jag har haft äventyr, trista dagar, djupa dalar och höga soliga sommartoppar. Tyska vänner, svenska vänner och vänner av blandade nationaliteter. För att inte tala om all mat jag ätit och upptäckt: mandelsmör, vegetariska chorizokorvar, amaranth, Flammkuchen och Pflaumkuchen, nougatcrème, zucchiniplättar och drycken Bionade. Nyttigt och mindre nyttigt.
    …
  • Och alla utställningar jag sett. Konst, foto och grafitti. Det ena mer makalöst än det andra. Diane Arbus, Dennis Hopper, Ernst Goldberg, Arnold Newman, Gerhard Richter, Paul Klee, Man Ray, Finn DAC, Anja Ammon, Mark Rothko. Mindblowing, som det heter. Tyvärr vet jag också var nazisterna brände böcker och jag har fått utpekat var Hitlers bunker fanns, men glömde det lika fort. Det är inget jag vill minnas. Jag vet var tunnlarna under Berlinmuren gick och vem Käte Kollwitz var. Jag är också bekant med varför en gata i Friedrichshain bär Richard Sorges namn, han som ju spionerade för japanerna. Jag har lärt mig att Karl-Marx-Allee hette Stalin Allee en gång, men vid korsningen Peterburger Straße övergår den till att kallas Frankfurter Allee.

Jag har levt ett liv i en liten bubbla mellan två världar, mellan det svenska och det tyska samhället. Snart är det dags att ta ställning. Vilket ben vill jag stå på? Vilken riktning vill jag gå i? Kan jag gå tillbaka, vill jag gå tillbaka? Ja, frågorna hopar sig.

Jag har kommit en god bit på väg in i något nytt och spännande. Något inspirerande och levande som hela tiden överraskar och kittlar min nyfikenhet. Ska jag satsa och gå ”all in” eller har Skellefteå fortfarande något att erbjuda?

Det är inte säkert att jag kan upptäcka det innan jag är tillbaka i mitt gamla liv igen. Oavsett vart vingarna bär så måste de bära hemåt, till Getberget. Där finns min bas, mina ägodelar. Min katt bor inte där just för tillfället, men henne längtar jag efter, att få gosa med. Köra ner näsan i den burriga pälsen och pussa det lilla mjuka huvudet.

Två veckor kvar. 14 dagar. 336 timmar.

Ännu mer besök

Min tystnad på bloggen beror återigen på besök från Sverige. L&B har varit här och upplevt Berlin för fjärde gången. Det finns fler fanatiker än jag! 😀 Jag har hängt med ut på shoppingrundor på nya gator.

Häromdagen åkte vi till Kreuzberg och tog en promenad upp på ”berget” Kreuzberg i Victoriapark, där man har en rätt okej utsikt över stan. Dessvärre finns många trädkronor i vägen, men de är ju också vackra att titta på! Speciellt nu med alla höstfärger.

Vänster: Jonglör mitt i gatan

Höger: Ännu en kyrka

Besökte också Bergmannstraße, som är en riktigt fin liten shoppinggata. Vi åt goda veghamburgare på Yellow Sunshine, ett helt vegetarisk snabbmatsställe. Jag tog halloumiburgare, L en ostburgare och B åt en supergod spenatburgare. Även om det var snabbmat kändes det förhållandevis fräscht.

De har många sorters bioläsk här, t ex BioZisch, ekologiska drycker med naturliga råvaror. Jag drack en flaska med ingefärs- och limesmak och Bs rabarberläsk fullkomligt slet mig tillbaks i tiden, till mormors kök och hemkokt rabarbersaft. Mums! Måste köpa en till så snart jag hittar dem igen. Finns säkert på alla matvaruaffärer.

Vattenfallet på Kreuzberg

Blommande träd och Spree

En annan dag besökte vi East Side Gallery. Den del av muren, som 1990 målades av olika konstnärer till minne av murens fall den 9 november 1989. Såg att motiven snyggades till 2009, men tyvärr finns det personer som inte kan hålla fingrarna borta utan klottrar skitsaker mitt på konstverken. Gärna snoppar och/eller bröst. Så tråkigt.

Jag tycker grafitti kan vara snyggt, coolt och intressant, men vanligt klotter är bara trist och känns smutsigt. Samtidigt hör det till Berlins stadsbild. Denna konstanta civila olydnad. Det som jag till viss del ser som frihetens baksida. Att man tror och tycker man har rätt att göra precis vad som helst. Självklart, men man kanske ska visa hänsyn ibland. Vi har också skyldigheter gentemot varandra. Slut på föreläsningen.

Världen måste förändras

Välkänd rysskyssmålning

Färgrik dam med drake

Ser du tv-tornet? 🙂

Nytt försök

Det här inlägget vill inte skrivas klart. Jag har hållit på i flera dagar vid det här laget. Så vad återstår att nämna?

Jo, att det var kolossalt roligt att återigen ha besök från gamla Svedala. Jag tycker det är fantastiskt att få dela min älsklingsstad med goda vänner.

De här två hade ju dessutom ett och annat tips att ge mig, sådant som jag inte hunnit se eller visste fanns. Jag har tagit en öl på Wohnzimmer med dem och en drink (som var för stark – trots att jag blandade ut den med ett halvt glas vatten!) på Scotch&Sofa. Jag kom så långt att jag stod i kö till club/bar/restaurang White Trash Bar, men ångrade mig i sista ögonblicket. Kändes inte rätt just då. Tydligen missade jag inget speciellt.

B kollar kameran

Det vackra vattenfallet uppifrån

Ja, jag trivs i Berlin!

Överexponerad L

Vi hade inte så tur med middagarna fredag och lördag. Tapasrestaurangens mat var lite smaklös och vi fick vänta nästan en timme på vår pasta på det andra stället.

Ett ställe som inte gjort mig besviken ännu är falafelstället på Kastanienallee, Habba Habba. Det ligger till höger om Falafel Ufo. Haha. Jo, det heter så. Är ganska säker på att de har bättre mat på ”mitt” ställe.

Rekommenderar Falafel Salat och wrapen Grün Halloumi. Maten serveras minst lika tjusigt upplagd som på ”finrestaurang”. Gott, fräscht och nyttigt. Killen som jobbar där är väldigt trevlig och gav mig massor av bra argument för att flytta till Berlin. Mjo, vi får se…

Men nu har tjejerna varit och farit. Jag är åter ensam med min härliga stad. Om två veckor åker jag tillbaka till Sverige. Underbart är kort.

Underbar musik

Jag genade genom Mauerpark, efter att jag vinkat av tjejerna, på väg till favoritfiket Veganz. Parken är full av människor på helgerna, bland annat på grund av loppmarknaden.

Olika musiker uppträdde och spelade. Människor stod i klungor och lyssnade. Jag passerade de första två utan att stanna, men sedan såg jag en ung kille sitta och spela hang.

Det är ett så läckert instrument. Jag blir helt förhäxad av musiken och sjunker in i mig själv. Det är skönt meditativt och bjuder in till något de flesta av oss kan behöva i denna stressade värld, en stunds avkoppling – och nedkoppling – av hjärnans konstanta arbete.

Så jag blev stående. Han sålde cd-skivor för bara €5 och jag ville ha en. I börsen fanns bara €10-sedlar. Stod och tvekade, men valde att vänta och fortsätta njuta. Efter en fantastisk stund var låten slut och då frågade jag om han hade växel. Som tur var hade han det och just nu, medan jag sitter och skriver detta, lyssnar jag på Mattis låt ”Landwehrkanal” på skivan ”Stadtgeräusche”. Gåshudsvarning!

Här kan du köpa, ladda hem och lyssna på Mattis musik

Tillbaka till 1990-talet

Jag fick nyss en flashback från 1990-talet. (Eller när var det Posten i Sverige lades ned?) Jag skulle köpa vadderade kuvert och plocka på mig en pristabell för brev till utlandet. Detta föranledde ett besök på postkontoret i Schönhauser Allee Arkaden.

Alltid tidigare när jag passerat, eller varit på bankomaten, har kön ringlat sig långt ut genom dörrarna. Så även ikväll. Minst tjugo personer i varierande ålder fanns på plats när jag kom. Det var tyst som i graven, förutom pappan som diskuterade grisar med sin lille son, men inte heller de pratade hela tiden. (Nä, jag menar inte grisarna!)

Jag valde ut mina kuvert, ställde mig sist i kön och väntade. Sakta men säkert kom jag närmare skylten, som bad oss visa hänsyn och diskretion till våra medmänniskor genom att stanna där. Fyra kassor var öppna och det satt kvinnor i samtliga. När damen längst till höger ropade ”Bitte!” med hög röst förstod jag att det var min tur. Jag framförde mitt ärende och allt gick bra, men det är nog bara på KaDeWe, Galleria Kaufhof och på Posten som jag välkomnats med ”Guten Abend”. Annars säger alla ”Hallo”.

Jag vet inte vad jag tycker om den här upplevelsen. Posten i Sverige var jättebra på sin tid, men numera känns det så gammaldags att behöva gå till ett visst ställe bara för att köpa kuvert, postpaket och porto.

När det gäller alkohol är det ju precis tvärtom i Tyskland. Öl, vin och sprit finns på alla matvaruaffärer och Spätis, men sällan frimärken. Visst är det väl ändå bättre tvärtom?

Wulf Zweiräder

Så heter min lokala cykelreparatör. De säljer saker också förstås. Sånt som man kan behöva till sin cykel, till exempel cykellampor med formen av en dödskalle. Piffar upp vilken tvåhjuling som helst (Zweirad = tvåhjuling)! 😀

När min cykel var nyinköpt gick jag till Wulf för att fixa ett bra lås. Som jag tjatat om förut låser alla i Berlin fast sina cyklar med värsta kedjorna. Annars är det lätt att de blir stulna. Mitt lås var kraftigt, med sifferkombination – och lyse. Mycket praktiskt! Sen kostade det €38, ca 350 spänn, men de hade inga billigare inne just då. Förutom några som man lätt kunde knipsa sönder med en vanlig tång ur verktygslådan. Jag fick lova att hosta upp stålarna.

Redan efter en kort tid kärvade låset en aning. En gång tappade det låskombinationen, men jag lyckades fixa det. En annan gång ville det inte riktigt ta ihop och när jag tryckte till lossnade en liten metallbit. Det verkade inte vara någon viktig del och låset påverkades inte. Döm då om min förvåning när jag igår låste upp cykeln och sifferskivorna lossnade i en miljon smådelar, som studsade runt fötterna på mig.

Räddaren i nöden

Hungrig och trött försökte jag bedöma situationen. Om jag cyklade hem och låtsades låsa cykeln kanske den var kvar dagen efter, men jag kunde inte vara säker. Inga cykelaffärer har öppet på söndagar, men klockan var 19.00 så de skulle mest troligt ha varit stängda oavsett dag. Jag hade tidigare försökt få tag på M, som är duktig på cyklar, för att bestämma när vi skulle ses för en öl. Dessvärre var han inte hemma och jag befann mig nästan på hans gata. Det var bara att cykla hem och hoppas på det bästa.

Jag hade inte hunnit långt så susar en snubbe på cykel förbi mig. Men vänta nu… Visst var det där M!? Jag rullar några hundra meter till innan min försvagade hjärna fattat beslutet. Jag stannar och ringer. Den här gången svarar han – och han har ett extra lås. Gott sei dank! Då behövde jag inte oroa mig för att cykeln skulle försvinna.

Serviceminded

Jag fick låna låset och idag gick jag förbi Wulf med alla hundratusen delar. Kvittot var givetvis sedan länge begravt i soporna, om jag alls fick något. Det är inte så himla säkert. Jag var lite nervös för hur det skulle gå. Wulf himself och hans anställda må se ut som punkare och Hells Angels, men de är fromma som lamm. Nä, det var det där med kvittot…

Jag klev in och lade fram mitt problem för kvinnan som tog emot mig. Inom 10 minuter går jag ut igen med ett nytt lås och extra euro på fickan. För att jag skulle få samma modell behövde de beställa hem, men vem köper ett så uselt lås en gång till? Dessutom ska jag ju snart åka hem till Sverige.

Istället fick jag ett mindre flott lås, med sifferkombination, men inget lyse, och mellanskillnaden i kontanter. Utan att blinka! Det kallar jag service! Jag älskar Wulf Zweiräder!

Guten Tag, yxskaft!

Ibland får man skämmas för sin okunnighet. Idag tog vi oss ut i Prenzlauer Berg runt lunchtid. Vi skulle pipa förbi Sisley och shoppa en tröja till mig. På vägen noterar jag att de flesta affärer ser mörklagda och stängda ut.

E påpekar att de förstås har lunchstängt. Det har de väl aldrig haft förut? När vi kommer fram till Schönhauser Allee Arcaden är också den stängd och igenbommad. Vi står utanför och stirrar in, som vilsna får.

På dörren finns ingen särskild information, men min blick faller på ett ord: Feiertage. Helger. Högtider. Men vad kan det vara för högtid den 3 oktober?

E tvingar in mig på ett närbeläget café, som faktiskt är öppet, för att fråga. Svaret får kinderna att hetta. Det är minnesdagen av Tysklands återförening. Med andra ord, det är Tysklands nationaldag. Bo-rom-pom-posh. Trumvirvel. Ridå. Jag spelar rollen som dum turist med bravur. Peinlich. Vi går ut på gatan igen, med långa näsor.

Som tur var hade Veganz öppet så vi kunde slinka in och tröstäta lite, för någon shopping blev det inte tal om. Man lär sig något nytt varje dag. Och jag kommer härmed alltid att minnas den 3 oktober, men möjligtvis av fel anledning… Läs och lär

Underbart är kort

Friends

Så har hon åkt då. Finvännen från Sverige. Och vi har haft en fullmatad vecka med långa promenader runt Friedrichshain, Prenzlauer Berg, Mitte och längs Kurfürstendamm, som jag inte vet om den ligger i Mitte eller Charlottenburg. Jag tror det räknas till Mitte.

Vi har varit på utställningar på c/o Berlin och Neue Nationalgalerie, shoppat, ätit gott, skrattat, pratat och förstås gått, gått och gått. En storfavorit är Veganz, där vi fikat och lunchat flera gånger. Underbart god veganmat. För att inte tala om kakorna! Idag avnjöt jag en latte på mandelmjölk och en rawfoodkaka med nötter och nougat. Jag svär, jag såg och kände himmelen öppna sig.

Så har jag äntligen sett Kadewe. Detta Mammons tempel i sann Harrodsanda. Tiffany’s låg på markplanet och vi svepte in med stil och elegans. Tydligen är det så att de smycken som saknar prislappar inte heller passar för dem som frågar efter priset. Ett slags Moment 22 i lyxformat. Deras egna smycken var jättesnygga. Stilrena saker i silver, guld och något som såg ut som koppar (rosa guld?). Jag såg ingen prislapp och jag frågade inte heller efter priset.

Ny grön favoritjacka!

Så har vi knatat runt på alla shoppinggator: Kastanienallee, Münzstrasse, Kurfürstendamm. Tror den enda vi missat är Friedrichsstrasse. Igår hittade jag en ny jacka i Mitte. Min röda huvjacka har följt med ett par år och den har blivit för stor. Egentligen var den stor redan från början, för jag köpte den i åtanken att jag skulle rymma tjocktröjor under. Åtminstone en. Jag upptäckte att jag fått hål under armen för att ärmhålet var så stort. Låter underligt, men det kan ju faktiskt vara lika lätt att sätta sönder ett plagg som är för stort som ett som är för litet.

Det var inte helt lätt att hitta en tunnare sommarjacka. Utbudet i Berlin är inriktat på vintern, vilket inte är helt underligt. Plötsligt var den bara där. En ny lång huvjacka i mörkgrönt tyg. Snygg och i min rätta storlek. Jag slog till! Sen gav jag bort min svarta huvkofta i ull till E, för den satt inte heller bra på mig. Hon shoppade sina favvoulltröjor på Benetton och jag tror jag ska köpa en ny där jag med. De har hyfsad kvalitet och numera bra priser. Kylan kan mycket väl komma till Berlin, fast den här veckan har det varit runt +20 grader mest hela tiden. Verkligen svårt att förstå att det är oktober!?

Så det har varit en jättemysig vecka. Det känns tomt både i hjärtat och i lägenheten, men ändå är jag till bredden påfylld. Vad skulle vi vara utan vänner?