Kategoriarkiv: Livet i Berlin

Underbar musik

Jag genade genom Mauerpark, efter att jag vinkat av tjejerna, på väg till favoritfiket Veganz. Parken är full av människor på helgerna, bland annat på grund av loppmarknaden.

Olika musiker uppträdde och spelade. Människor stod i klungor och lyssnade. Jag passerade de första två utan att stanna, men sedan såg jag en ung kille sitta och spela hang.

Det är ett så läckert instrument. Jag blir helt förhäxad av musiken och sjunker in i mig själv. Det är skönt meditativt och bjuder in till något de flesta av oss kan behöva i denna stressade värld, en stunds avkoppling – och nedkoppling – av hjärnans konstanta arbete.

Så jag blev stående. Han sålde cd-skivor för bara €5 och jag ville ha en. I börsen fanns bara €10-sedlar. Stod och tvekade, men valde att vänta och fortsätta njuta. Efter en fantastisk stund var låten slut och då frågade jag om han hade växel. Som tur var hade han det och just nu, medan jag sitter och skriver detta, lyssnar jag på Mattis låt ”Landwehrkanal” på skivan ”Stadtgeräusche”. Gåshudsvarning!

Här kan du köpa, ladda hem och lyssna på Mattis musik

Tillbaka till 1990-talet

Jag fick nyss en flashback från 1990-talet. (Eller när var det Posten i Sverige lades ned?) Jag skulle köpa vadderade kuvert och plocka på mig en pristabell för brev till utlandet. Detta föranledde ett besök på postkontoret i Schönhauser Allee Arkaden.

Alltid tidigare när jag passerat, eller varit på bankomaten, har kön ringlat sig långt ut genom dörrarna. Så även ikväll. Minst tjugo personer i varierande ålder fanns på plats när jag kom. Det var tyst som i graven, förutom pappan som diskuterade grisar med sin lille son, men inte heller de pratade hela tiden. (Nä, jag menar inte grisarna!)

Jag valde ut mina kuvert, ställde mig sist i kön och väntade. Sakta men säkert kom jag närmare skylten, som bad oss visa hänsyn och diskretion till våra medmänniskor genom att stanna där. Fyra kassor var öppna och det satt kvinnor i samtliga. När damen längst till höger ropade ”Bitte!” med hög röst förstod jag att det var min tur. Jag framförde mitt ärende och allt gick bra, men det är nog bara på KaDeWe, Galleria Kaufhof och på Posten som jag välkomnats med ”Guten Abend”. Annars säger alla ”Hallo”.

Jag vet inte vad jag tycker om den här upplevelsen. Posten i Sverige var jättebra på sin tid, men numera känns det så gammaldags att behöva gå till ett visst ställe bara för att köpa kuvert, postpaket och porto.

När det gäller alkohol är det ju precis tvärtom i Tyskland. Öl, vin och sprit finns på alla matvaruaffärer och Spätis, men sällan frimärken. Visst är det väl ändå bättre tvärtom?

Gasmannen

Jag sitter och väntar på att gasmannen ska komma och serva varmvattenberedaren. Ja, jag säger ”mannen” för jag har den fördomen att den typen av arbete görs av män. Vi får se. Kanske har jag fel. Jag måste hur som helst hålla mig hemma och släppa in henom.

Bara för den skull längtar jag ut. En märklig trötthet vilar över mig idag och jag är säker på att frisk luft skulle göra susen. Det eller starkt kaffe. Möjligtvis både och.

Igår slank jag förbi Veganz för en smarrig bagel och en latte på mandelmjölk. Tyvärr var jag för hungrig för att njuta deras rawfoodkakor. Sist fick jag smaka en slags cheesecake med blåbär och den var himmelsk. Själv åt jag då cheesecake med körsbär, men den var inte riktigt lika god. Det är inte helt otroligt att jag går dit idag och köper en egen blåbärskaka…

I övrigt laddar jag för nytt Stockholmsbesök. Känns som om alla väntat in i det sista med att komma till Berlin. Det är fortfarande några veckor kvar tills jag åker tillbaka till Skellefteå, men september var inte direkt välbesökt. Jag får några dagar med ett par entusiastiska Berlinälskare. Det är deras fjärde besök också. Jag hann dock klämma in mitt fjärde inom ett år. De är inne på andra året. Men vem tävlar! 😀

Jag ser fram emot ännu en mysig helg i Berlin i goda vänners lag. Ja, just nu verkar det mest vara nöje och lite arbete. Eftersom jag liksom är tvångskommenderad att stanna inne borde jag passa på att jobba det jag kan, fast saken är den – jag vill inte! Ha! Rebellen har talat.

Gasvånda

Tillbaka till det här med gas. Jag är så glad att jag inte har gasspis, för jag tycker det är otäckt. Får tvångstankar att jag ska glömma på gasen eller att en läcka ska uppstå så att jag sakta kvävs när jag sover. Dessvärre måste jag då inse att, trots vanlig spishäll, värms vattnet med gas. Kanske även elementen. Jag vet inte hur systemet sitter ihop.

Förresten är det nästan svårt att få fjutt på gasspisarna, vilket gör det närmast till en konstart att lämna gasen på av misstag. Men men… Vattnet i kranarna kan vara kokhett, så man får vara försiktig.

Jag undrar vad som ska ske idag. Om det är rengöring av något? Eller bara en koll så att just läckage inte uppstår? Troligen både och av detta också.

Det här är ett inlägg för alla er som sitter beredda med anteckningsblock och verkligen brinner av intresse va?! Jaja, jag tar nya friska skrivartag imorgon. Och då kan jag referera om gasmannens besök! Yaaaaay!

Fotnot: Kom precis på något intressant. I Berlin verkar inte hyresvärden ha huvudnyckel eller rätt att gå in i en lägenhet när ingen är hemma. Istället måste man se till att vara hemma personligen när något ska ske. I det här fallet hjälper jag A så att han kan vara kvar på jobbet. Däremot har jag tagit emot grannens paket av postkillen. Ingen har hämtat det än…

Wulf Zweiräder

Så heter min lokala cykelreparatör. De säljer saker också förstås. Sånt som man kan behöva till sin cykel, till exempel cykellampor med formen av en dödskalle. Piffar upp vilken tvåhjuling som helst (Zweirad = tvåhjuling)! 😀

När min cykel var nyinköpt gick jag till Wulf för att fixa ett bra lås. Som jag tjatat om förut låser alla i Berlin fast sina cyklar med värsta kedjorna. Annars är det lätt att de blir stulna. Mitt lås var kraftigt, med sifferkombination – och lyse. Mycket praktiskt! Sen kostade det €38, ca 350 spänn, men de hade inga billigare inne just då. Förutom några som man lätt kunde knipsa sönder med en vanlig tång ur verktygslådan. Jag fick lova att hosta upp stålarna.

Redan efter en kort tid kärvade låset en aning. En gång tappade det låskombinationen, men jag lyckades fixa det. En annan gång ville det inte riktigt ta ihop och när jag tryckte till lossnade en liten metallbit. Det verkade inte vara någon viktig del och låset påverkades inte. Döm då om min förvåning när jag igår låste upp cykeln och sifferskivorna lossnade i en miljon smådelar, som studsade runt fötterna på mig.

Räddaren i nöden

Hungrig och trött försökte jag bedöma situationen. Om jag cyklade hem och låtsades låsa cykeln kanske den var kvar dagen efter, men jag kunde inte vara säker. Inga cykelaffärer har öppet på söndagar, men klockan var 19.00 så de skulle mest troligt ha varit stängda oavsett dag. Jag hade tidigare försökt få tag på M, som är duktig på cyklar, för att bestämma när vi skulle ses för en öl. Dessvärre var han inte hemma och jag befann mig nästan på hans gata. Det var bara att cykla hem och hoppas på det bästa.

Jag hade inte hunnit långt så susar en snubbe på cykel förbi mig. Men vänta nu… Visst var det där M!? Jag rullar några hundra meter till innan min försvagade hjärna fattat beslutet. Jag stannar och ringer. Den här gången svarar han – och han har ett extra lås. Gott sei dank! Då behövde jag inte oroa mig för att cykeln skulle försvinna.

Serviceminded

Jag fick låna låset och idag gick jag förbi Wulf med alla hundratusen delar. Kvittot var givetvis sedan länge begravt i soporna, om jag alls fick något. Det är inte så himla säkert. Jag var lite nervös för hur det skulle gå. Wulf himself och hans anställda må se ut som punkare och Hells Angels, men de är fromma som lamm. Nä, det var det där med kvittot…

Jag klev in och lade fram mitt problem för kvinnan som tog emot mig. Inom 10 minuter går jag ut igen med ett nytt lås och extra euro på fickan. För att jag skulle få samma modell behövde de beställa hem, men vem köper ett så uselt lås en gång till? Dessutom ska jag ju snart åka hem till Sverige.

Istället fick jag ett mindre flott lås, med sifferkombination, men inget lyse, och mellanskillnaden i kontanter. Utan att blinka! Det kallar jag service! Jag älskar Wulf Zweiräder!

Guten Tag, yxskaft!

Ibland får man skämmas för sin okunnighet. Idag tog vi oss ut i Prenzlauer Berg runt lunchtid. Vi skulle pipa förbi Sisley och shoppa en tröja till mig. På vägen noterar jag att de flesta affärer ser mörklagda och stängda ut.

E påpekar att de förstås har lunchstängt. Det har de väl aldrig haft förut? När vi kommer fram till Schönhauser Allee Arcaden är också den stängd och igenbommad. Vi står utanför och stirrar in, som vilsna får.

På dörren finns ingen särskild information, men min blick faller på ett ord: Feiertage. Helger. Högtider. Men vad kan det vara för högtid den 3 oktober?

E tvingar in mig på ett närbeläget café, som faktiskt är öppet, för att fråga. Svaret får kinderna att hetta. Det är minnesdagen av Tysklands återförening. Med andra ord, det är Tysklands nationaldag. Bo-rom-pom-posh. Trumvirvel. Ridå. Jag spelar rollen som dum turist med bravur. Peinlich. Vi går ut på gatan igen, med långa näsor.

Som tur var hade Veganz öppet så vi kunde slinka in och tröstäta lite, för någon shopping blev det inte tal om. Man lär sig något nytt varje dag. Och jag kommer härmed alltid att minnas den 3 oktober, men möjligtvis av fel anledning… Läs och lär

Underbart är kort

Friends

Så har hon åkt då. Finvännen från Sverige. Och vi har haft en fullmatad vecka med långa promenader runt Friedrichshain, Prenzlauer Berg, Mitte och längs Kurfürstendamm, som jag inte vet om den ligger i Mitte eller Charlottenburg. Jag tror det räknas till Mitte.

Vi har varit på utställningar på c/o Berlin och Neue Nationalgalerie, shoppat, ätit gott, skrattat, pratat och förstås gått, gått och gått. En storfavorit är Veganz, där vi fikat och lunchat flera gånger. Underbart god veganmat. För att inte tala om kakorna! Idag avnjöt jag en latte på mandelmjölk och en rawfoodkaka med nötter och nougat. Jag svär, jag såg och kände himmelen öppna sig.

Så har jag äntligen sett Kadewe. Detta Mammons tempel i sann Harrodsanda. Tiffany’s låg på markplanet och vi svepte in med stil och elegans. Tydligen är det så att de smycken som saknar prislappar inte heller passar för dem som frågar efter priset. Ett slags Moment 22 i lyxformat. Deras egna smycken var jättesnygga. Stilrena saker i silver, guld och något som såg ut som koppar (rosa guld?). Jag såg ingen prislapp och jag frågade inte heller efter priset.

Ny grön favoritjacka!

Så har vi knatat runt på alla shoppinggator: Kastanienallee, Münzstrasse, Kurfürstendamm. Tror den enda vi missat är Friedrichsstrasse. Igår hittade jag en ny jacka i Mitte. Min röda huvjacka har följt med ett par år och den har blivit för stor. Egentligen var den stor redan från början, för jag köpte den i åtanken att jag skulle rymma tjocktröjor under. Åtminstone en. Jag upptäckte att jag fått hål under armen för att ärmhålet var så stort. Låter underligt, men det kan ju faktiskt vara lika lätt att sätta sönder ett plagg som är för stort som ett som är för litet.

Det var inte helt lätt att hitta en tunnare sommarjacka. Utbudet i Berlin är inriktat på vintern, vilket inte är helt underligt. Plötsligt var den bara där. En ny lång huvjacka i mörkgrönt tyg. Snygg och i min rätta storlek. Jag slog till! Sen gav jag bort min svarta huvkofta i ull till E, för den satt inte heller bra på mig. Hon shoppade sina favvoulltröjor på Benetton och jag tror jag ska köpa en ny där jag med. De har hyfsad kvalitet och numera bra priser. Kylan kan mycket väl komma till Berlin, fast den här veckan har det varit runt +20 grader mest hela tiden. Verkligen svårt att förstå att det är oktober!?

Så det har varit en jättemysig vecka. Det känns tomt både i hjärtat och i lägenheten, men ändå är jag till bredden påfylld. Vad skulle vi vara utan vänner?

Börlin wants to be jor frend

Eller något liknande. Så står det på en bricka man kan köpa på en liten mysaffär i Friedrichshain. Jag tycker den är så rolig, för precis så där låter tyskarna när de pratar engelska. Detta har inget med inlägget att göra, mer än att jag nu vallar E runt stan och visar alla sevärdheter. M har också ryckt in så vi är säkra på att få se de viktigaste. Igår hamnade vi – helt oförberedda – mitt i Berlin Marathon. Väldigt otippat, måste jag säga. Vi försökte undvika att bli meddragna in i loppet och det gick hyfsat. Vi hittade till slut en väg till det judiska minnesmonumentet. Omvägen tog väl ett par timmar. Så vi håller flaggan i topp. Går en mil om dagen, trots att vi åker spårvagn/U-bahn/S-bahn också. Bra motion. Hellre det än marathon…

Finbesök

Egogirl x 2

Lägger ut en egobild på mig själv, färdigpiffad för operabesök. Egentligen är det ”min” lägenhet som piffas för ögonblicket, men den har jag ingen bild på. Får besök av ”min soulsister” från Stockholm ikväll och vill visa allting från den bästa sidan.

Som om det behövdes. Berlin är så vacker som hen är! Speciellt idag när termometern visar på +20 grader igen. Helt galet! Måste hinna bege mig ut på en promenad i eftermiddag och njuta.

Jag klantade mig. Hade skrivit ett helt stycke till och lyckades sedan komma åt länken ”Flytta till papperskorgen”. Vad är oddsen? Det är jag och Macen som inte kommer överens. För när jag återställt inlägget igen var förstås inte den texten sparad. Suck.

Så vad skrev jag då? Att jag sopat köksgolvet, för det behövdes inte dammsugas. Toastolen är skrubbad och jag ska dra dammsugaren över golvet i vardagsrummet/sovrummet. Disk ska tas om hand också. Ja, det är inte så spännande att läsa om.

Min tur att guida

Det ska bli så ofattbart roligt att få visa mitt älskade Berlin för en oinvigd, en ”oskuld”. Hoppas hon ska tycka lika mycket om stan som jag. Jag har gått och grunnat på vad jag ska visa henne när hon kommer.

Hur många dagar har vi? Sju. Räcker det? Nä, för jag har fortfarande bara sett en bråkdel efter snart 3 månader här. Man har varken tid, lust, ork eller pengar att se allt. Det går inte ens att greppa. Se allt av den här stan, som till ytan är 9 gånger större än Paris? Nä. Neee.

Men vid mitt första besök hann jag tack vare M få ett bra grepp om Berlin. Jag förutsätter att jag nu ska kunna ge E en likvärdig upplevelse. M var en god lärare och en hel del av det han berättat har faktiskt fastnat i min skalle.

Jag har också Carl Johan Vallengrens bok om Berlin i beredskap. Där finns de flesta fakta man kan behöva. Om man vill följa i historiens fotspår tipsar han om olika märkliga sevärdheter, t ex en lägenhet som är helt inredd i gammal DDR-stil.

I Prenzlauer Berg allena finns mycket att se och uppleva. Imorgon ska det bli +24 grader så det är klokt att planera utflykter i det fria. Det ska bli såååå kuuuul!!

Vad ett litet t kan göra

Det känns som att jag upprepar mig själv hela tiden. Har jag skrivit det här förut? Vet inte. Jag skriver det igen. I helgen kämpade jag ju med tempus i det tyska språket. Eftersom jag är en glömsk person insåg jag att det vore bra att kunna säga att jag glömt något. Eller snarare glömde. Jag har glömt heter ju ich habe vergessen, men glömde? Vad heter det? Jag funderade en stund på lämplig böjning. Vergessen, ver…gass?, vergessen. Kan det heta så? Ich vergass? Uttalas typ fergaas [fer’ga:s]. Jag måste fråga. Så vid ett tillfälle frågade jag A&A vad det heter och fick till svar:

Det heter vergass, men akta dig för att slänga in ett t på slutet. Då blir det vergast.

Jag sög rent kort på den informationen och insåg att med ett t på slutet beskriver man ju många stackars judars bittra öde under andra världskriget. Det betyder nämligen att bli ihjälgasad. Tyskarna har gjort mycket för att försöka sona allt de ställde till med under kriget, så det känns onödigt att påminna om det vid fel tillfälle. Bäst att hålla tungan rätt i mun. Bara jag inte glömmer…

Wir gratulieren!

Konzerthaus Berlin på Gendarmenmarkt

Ja, då har jag sett den. Den var kul och jag förstod ganska mycket av vad de sjöng om och vad det handlade om. Revolution bland tjänarna i ett fint hem. Marx, Moskva, vodka och sex. Skön blandning 🙂 Det var en liten uppsättning och det som gjorde stort intryck på mig var att de hade en levande höna på scenen från början. Jag funderade, lätt oroad, på om den skulle leva föreställningen ut, men den plockades ut innan de satte igång. Puh! Den hann dock skita i ett hörn av scenen. Skoj!

Det var en humoristisk opera och jag tycker de som var med var duktiga. Skönt att vara tillbaka i den här världen. Jag trivs på teatrar och med konstnärliga människor. Jag uppskattade tenoren mest, för han artikulerade så bra när han sjöng. Efteråt fick jag veta att det berodde på att han egentligen var amerikan! Ha! Se där. Det hade inte jag kunnat gissa i alla fall. Tänker på Matthew som spelade i ”Hohaj” på Västerbottensteatern. Han, som kommer från Skottland, pratade oerhört tydlig svenska i den pjäsen. Av samma anledning kan tänkas. Jag tycker dock att det är bra. De som pratar/sjunger på sitt modersmål blir lätt lata. Att artikulera är aldrig fel på en scen. Det är så himla trist att som publik inte höra vad som sägs.

Efteråt fick jag hänga med och ta ett glas med scenografen. S var gammal skolkamrat med honom. Vi pratade om scenografin och föreställningen. Det framstod tydligt och klart för mig att den här mannen varit tvungen att trolla med knäna. Ingen monsterbudget precis. Jag tyckte det funkade. Vi befann oss hela tiden i ett kök, med ett långt arbetsbord som enda möbel. Där bakades, lagades mat, åts, dracks, dansades, sovs och älskades. Nema problema!

Jag uppskattade speciellt tenoren, som jag sa tidigare, men också sopranen. Hon hade en vacker röst. Tillsammans sjöng alla fyra – sopran, alt, tenor och baryton – mycket finstämt vid ett tillfälle. Nä, det var en upplevelse. Skönt också att kunna åka U-bahn nästan från dörr till dörr. Linje U2 går raka spåret. Klev upp vid Stadtmitte och – hepp! – befann mig direkt på Gendarmenmarkt. Jag som trodde jag skulle få gå 450 m, enligt Google map. Mycket smidigt må jag säga. Att sedan kunna köpa biljett för fyra enkelresor istället för en vecka är helt fantastiskt. Här har jag slösat stålar på veckokort som aldrig blivit ”uppåkna”, när det finns fyraresorskort. Där ligger Stockholm före. En remsa med tio resor att utnyttja på ett år – det är fenomenalt.