Länge sedan jag tog mig tid att skriva här på bloggen. Troligen beroende på att allting liksom hängt och dinglat mitt i tomma luften. Tankarna har snurrat runt. Ska jag våga eller är det bara en knäpp idé? Finns det verkligen ett sätt att få detta att lyckas? Är det möjligt att som 43-åring börja om så totalt? Och varför tror jag att jag är unik? Det finns massor av människor som börjat om och om igen av varierande anledning.
Det handlar förstår om drömmen om att bo i Berlin.
Jag är en orosbenägen person och inför ett projekt av den här digniteten finns det MASSOR att oroa sig för. Bara en sådan enkel sak som hur i hela friden ska jag kunna begränsa mitt bohag till ett minimalt antal banankartonger som jag kan ha råd att frakta med mig?
Bortsett från detta grunnar jag inom den praktiska sfären över följande:
- Jobb
- Boende
- Flytt
- Katten
- Nuvarande lägenhet
- Bilen
- Packandet/städandet/rensandet
- Autogiron (?)
- Pappersarbetet
- Språket
Utan inbördes ordning.
Sen tillkommer ju en massa mer eller mindre viktiga detaljer. Autogiron är en sådan sak. Måste jag säga upp mina automatiska inbetalningar till Amnesty, Greenpeace, WHF, Djurens rätt och Röda korset? Jag kommer ju inte att få in lön på mitt svenska konto längre. Eller?
Ja, då finns ju det stora rädslospöket där. Vad kan jag förvänta mig att hitta för jobb? Klarar jag av att betala hyran osv på lönen? Egentligen är det ingen ny oro. Den har ju funnits med mig hela tiden i Skellefteå också. Den relativt otrygga verkligheten det innebär att sakna fast jobb. (Nåja, det är väl mer den fasta inkomsten jag vill åt. Hehehe…)
Men jag aspirerar på att flytta till en europeisk storstad med hög arbetslöshet – speciellt inom mitt hjärteområde kulturen. En stad som befinner sig mitt emellan det supermoderna och det gamla östschabbiga. Enligt många en hård stad där det krävs vassa armbågar. Ja va fan. Ska man utmana sig själv är det väl lika bra att ta i!
With a little help from my friends
På plussidan kan jag skriva upp att jag har goda vänner som gärna hjälper mig. Jag har ganska bra lokalkännedom i de områden jag helst vill bo. Min tyska blir bättre och bättre. Och jag söker ju nya upplevelser! Möjligheten att få använda mig av alla mina kunskaper och egenskaper.
Sen detta fantastiska kulturutbud! Konsthallar, museer, teatrar, opera- och konserthus. Alla pubar, caféer och restauranger. Fritiden lär inte bli långtråkig.
Det är på jobbfronten och kontakten med det tyska samhället som jag hamnar på den vita delen av kartan. Där isar det till och jag ser hur mager min kunskap i tyska är. Engelska, inga problem, så varför valde jag Tyskland?
Mitt i detta konstanta antingen-eller-kaos finns pirret. Hjärtat som bankar hårdare. Den friska luften i näsborrarna. Avgaser, cigarettrök, buller och bång. Avslappnat caféhäng, lummiga parker, höstlig dimma som luktar avlopp.
Ja, detta myller av intryck. Främmande och samtidigt hemtamt. Som när man var liten och halvslumrade i soffan när de vuxna pratade om allehanda ämnen.
Någon har skrivit att när det okända kallar måste man svara. Så kalla det 40-årskris eller galenskap. men det verkar som om jag är på väg att ta steget och flytta till Berlin.
