Kategoriarkiv: Funderingar

Jag klarade testet!

leaves

Sedan jag kom till Berlin har jag sökt några så kallade ”riktiga” jobb. I första hand på företag som har engelska som sitt språk. Mailade ett ställe som jag gärna skulle vilja arbeta på, men jag tror inte mina chanser är så värst stora. Istället har jag hittat ett svenskt-tysk företag som erbjuder sina kunder copywriting och översättningar.

Redan för någon månad sedan var jag i kontakt med dem. Då sökte de en person som kunde bli föreståndare eller kontorschef för Berlinkontoret. Inte min grej, men jag lade företagsnamnet på minnet.

I ett mailsvar fick jag sedan i uppdrag att testöversätta en text till engelska. Det är ju lite ovanligt, eftersom man oftast översätter till sitt eget språk. Fast det borde kunna ge en bra bild av mina engelskakunskaper. Idag fick jag svar. Min översättning är godkänd!!

Nu ska jag som nästa test skriva en ”reklamartikel” för ett känt klädmärke – på engelska. Känns väldigt spännande detta!

Nästan som egen

Det jag tycker bäst om med det här sättet att arbeta är att jag nästan är som en frilansare eller egen företagare. För att ta på sig skrivuppdrag loggar man in på deras sajt och väljer det som passar en bäst.

En fara är dock att jobben kan variera. Om man har otur finns bara jobb som ger 250 kr i lön. Finns det istället större jobb, som tar längre tid, borde man kunna tjäna mer.

Frågan är hur många jobb man behöver göra per månad för att få ihop till en stabil inkomst? Måste man göra ett nytt jobb varje dag blir det stressigt. Större jobb kräver ju också längre tid. Det innefattar ju en del research för att det ska bli ordentligt gjort. Ja, vi får se. Till en början är det ett intressant extraknäck jag kan roa mig med på kvällar och helger.

Nivå B2,2

Inte nog med det. Idag fick jag också veta på vilken nivå min tyska ligger.

Jag mailade ett ställe som håller intensivkurser i tyska för att ta reda på när nästa kurs börjar. Svaret blev – idag! Men jag får ju besök den här veckan och kan omöjligt avsätta 3 tim fyra dagar för tyskastudier, hur välbehövligt det än kan vara. Kanske jag får gå en specialare på tre veckor eller så får jag skjuta upp det till december.

Svaret på testet då? Jo, jag låg tydligen på B2,2. Vad den där extra 0,2:an betyder vet jag inte, men enligt förklaringen innebär det att jag hanterar tyskan bättre än genomsnittet. (Bland de som inte har tyska som modersmål alltså.)

Om man ligger på nästa nivå (C1) börjar man komma upp i flytande, men där är jag inte än. Jag kan prata bättre och bättre, men når ofta den där väggen som bara inte går att komma runt.

Hoppas få lära mig den grammatik jag glömt bort och få flyt på snacket. Sen är det bara öva, öva, öva. Tror bestämt jag skrivit detta förut 🙂

Svenskar i Berlin

heart

Jag är så glad för jag har funnit en ny vän i Berlin. Han är för övrigt också från Skellefteå. I förrgår träffades vi för att jag jobbar på en artikel om honom. Den ska så småningom komma i Norran (Oiiiiiihiiiii!). Det känns roligt att få skriva om en vän, som dessutom är väldigt intressant, och sen veta att människor ska få läsa det. Jättekul!

En sak som jag insåg var spännande med att vara reporter var att jag kunde ställa vilka frågor som helst. Frågor som man kanske inte ställer innan man lärt känna någon bättre. Man får vara nyfiken och gräva lite.

Jag nosade inte direkt djupt och okänsligt, hoppas jag, men det fanns en och annan fråga som jag troligtvis inte skulle ha ställt utan ”ursäkten” med artikeln. Som tur var verkade vi ha haft lika skoj båda två!

När jag var ute med cykeln senare igår stötte jag på en kvinna som sålde stadsmagasinet Zitty mitt på gatan. I Zitty står det mesta i nöjesväg. Jag brukar kolla den på webben, men något fick mig att stanna till.

Kvinnan behövde kolla växel och pratade på om allt möjligt. En annan kund dök upp och jag insåg att försäljerskan hade en välbekant brytning. Hon kom tillbaka till mig och då frågade jag.

Jo, hon kom från Sverige! Från Skara. Fast hon hade bott i Berlin sedan före murens fall.

Vi pratade först på svenska, men när en annan kvinna kom fram för att köpa tidningen slog vi över till tyska. Jag fick veta en hel del om hennes liv och att hon kallades – Inka.

Hennes råd till mig var:
– Följ alltid ditt hjärta. Gör det som du tycker är roligt. Det finns alltid vägar du kan gå för att följa glädjen.

Människor som bryr sig

Så plötsligt ser jag ännu tydligare vilken typ av människor som söker sig till den här staden. Och jag förstå varför.

Det finns en slags tolerans här som man antingen kan se som att folk är totalt ointresserade av andra än sig själva – eller som att det finns en stor frihet för alla att vara den de verkligen är.

Jag tror mer på det senare, för jag ser nämligen att människor bryr sig om varandra.

I Kreuzberg ligger för tillfället ett slags flyktingläger. Vid Oranienplatz har man satt upp ett antal tält och en stor skylt där det står att man ogillar landets flyktingpolitik och detta är ett sätt att protestera emot den. Om flyktingar verkligen bor där dygnet runt vet jag inte, men bara idén är värd respekt.

I kvarteren är originalen välkända och ofta omtyckta. Man ogillar när de eventuellt tvingas flytta pga höjda hyror, och kämpar också emot den utvecklingen, något som för övrigt ”hipsters” som jag sabbar genom att flytta hit.

I mitt hyreshus hälsar alla på varandra och byter kanske ett ord vid hissen. Det finns förstås de som försöker vara coola, eller karriärstyper som är affärsmässigt kyliga, som i alla storstäder, men jag tycker mig se en oväntad värme mellan människor.

Inte minst mannen på Arbeitsagentur som försökte lugna mig när jag var stressad över min ekonomi. Bara att han tog sig tid, lade handen på min arm och brydde sig om mig gjorde mig glad och förvånad.

De enklaste sakerna är de bästa i livet. Så bry er om varandra! <3

Geduld

Ja, vad ska man säga? Ibland undrar jag hur mycket av stressen i dagens samhälle som kommer utifrån. Det är klart att det finns ett yttre tryck; att vi ser och läser hur saker försämras och att människor lider. Men är det sakerna i sig själva som orsakar stressen, eller är det våra tankar om och känslor för dem?

Jag insåg i lördags att de utbetalningar jag fått av min a-kassa varit septemberpengar och under oktober hade noll och intet trillat in. Man kan ju undra över hur dålig koll jag har på min ekonomi, men jag hade en liten buffert innan, och utan wifi och Handelsbankens fina app har jag inte kollat saldot lika ofta som förut.

När jag upptäckte att pengarna frusit inne fick jag panik. Det är en sak att vara medellös i Sverige, men ensam utomlands… Det var läskigt. Trots att jag försökte att lugna mig så fanns ändå en inre oro.

Och sen väntan. Det måste bli måndag för att jag skulle kunna få svar på mina frågor. Vad hade gått fel? Satt felet i Sverige eller i Tyskland? Var det jag som var fel eller hade myndigheterna dabbat sig?

Till slut får jag veta att det berömda dokumentet U009 ännu inte kommit a-kassan till handa. Jahapp.

”Lugn, Frau Carlsson”

"Inget ego, inga bekymmer."

”Inget ego, inga bekymmer.”

Slängde mig på cykeln och rullade mot Arbeitsagentur. Adrenalinet pumpade i takt med pedalerna, medan jag försökte tala mig själv till rätta. Tagga ner, tagga ner!

Kön var obefintlig och jag fick snabbt komma upp i väntrummet. Där övade jag mig på det jag skulle säga. Vilka fraser som funkade bäst med min halvdana tyska.

Till slut kom en man och ropade upp ”Frau Carlsson”. Han var inte så lång, hade skogsgrön skjorta, som matchade ögonen, samt grå byxor. Det korta håret var gråsprängt och han hade fyrkantiga bågar på glasögonen.

Nästan direkt jag öppnade munnen lade han handen på min handled.

– Lugn Frau Carlsson. Lugn. Inte vara upprörd.

Sedan tog han lugnt och metodiskt tag i ärendet, benade ut det, medan han samtidigt berättade om sin polska fru, konstaterade att Sverige kanske inte varit så ”neutralt” under de där onämnbara åren mellan 1939-45 samt att det var synd om spanjorerna som kom till Tyskland utan att kunna ett ord tyska.

– De talat långt ifrån så bra tyska som Ni.

Han nämnde också hur det var att leva under diktatur. Att han haft ögonen på sig och att det funnits en akt om honom i Stasiarkivet.

Samtidigt som han berättade detta hann han också gå igenom datorn, se vad som skrivits om mig och att ett fel var att man glömt lägga till c/o i adressen. Det kunde vara en viktig detalj i sammanhanget. Att det inte gått att registrera mig ordentligt.

Det av mig utskällda dokumentet U009 hade gått iväg. Så sent som den 22/10, men dock.

– Sie müssen ein bisschen Geduld haben.

Ja, jag behövde – återigen – ha tålamod. Myndigheternas kvarnar mala långsamt.

När jag kom ut i blåsten igen kunde jag inte låta bli att le. Jag styrde cykeln längs med Rudi-Dutschke-Strasse och hade svårt att hålla mig från att skratta högt.

Jag tänkte också på vad min tepåse talat om för mig i morse: ”Kein Ego keine Probleme.”

Ja, hur skulle våra liv se ut utan denna ständiga kamp med vårt skräckslagna ego…

Du tar för lång tid!

De brukar himla med ögonen när jag kommer in på AF i Skellefteå för att verifiera mina arbetsintyg. Senaste gången hade jag minst 10 olika papper för tre jobb. Detta beroende på att jag haft korta anställningar med olika förutsättningar. Som exempel kan jag nämna förra sommaren, då jag jobbade för samma arbetsgivare i tre månader, men första månaden 50%, andra 100% (fast bara i två veckor) och tredje månaden 50%. Det blev tre intyg som tog en stund att reda ut.

Så hade det blivit dags att åka tillbaka till Arbeitsagentur för att lösa min inskrivning i det tyska systemet. Igår kände jag mig risig (hade ont i halsen och var tung i skallen), men idag måste jag ge mig iväg.

Kan inte påstå att det var svårt att cykla dessa kilometer. Ute sken solen och det var +20 grader. Virade in halsen i min nya fina rödprickiga sjal, valde en enkel kofta över t-shirten, men jackan fick följa med ifall det plötsligt skulle bli kallt.

Inte då! Önskade jag kunnat kapa bort byxbenen på jeansen.

Michaelkirche i Kreuzberg

Michaelkirche i Kreuzberg

Komplicerat: Steg 1

Först fick jag gå in och anmäla mig på entréplan.

Trots att jag inte hasat mig iväg förrän strax innan lunch var kön obefintlig. Tre personer före mig.

Snabbt fick jag komma fram och fick upplysning om att gå upp en våning till rum 1003 och vänta där. Någon skulle ropa upp mitt namn när det var min tur.

Efter ca 15-20 min kom en mörkhårig dam mig till mötes:

– Frau Carlsson!? ropade hon. Jaha. Det var alltså jag. Sen skrattade hon, för tydligen hade en man bakom mig också rest sig upp. (När slutar man förresten vara Fräulein/Fröken?)

Steg 1 var att hon skulle skriva in alla mina uppgifter i datorn. Vi kastade oss rakt in i rövarkulan.

Abschluss? Ja, vad har jag för Abschluss? Insåg att jag inte riktigt förstod vad ordet betydde, men att det hade med examen att göra. Jag har pluggat ganska mycket, men jag har bara tre examina: 3-årig humanistisk linje, 1-årig teaterlinje och 2-årig KY-multimediautbildning. Såg lite underligt ut utan mina dussinet kortkurser där emellan.

Nästa steg var att knappa in alla mina arbeten. Det var NU det började bli tungjobbat för damen. Stackars kvinna!

Jag var lite svettig eftersom jag cyklat och mitt immunförsvar var ansträngt, men jag tror hon svettades mer. Fingrarna glödde mot tangentbordet när hon skrev. Jag har aldrig platsat i det svenska systemet på grund av dessa oregelbundna anställningar, så att försöka ”översätta” dem till tyska blev inte lätt.

Till slut gav hon upp.

– Det här tar för lång tid! Jag hinner inte lägga in allt. Vi har bara ett visst antal minuter per arbetssökande.

Vad det sedan innebär för mig vet jag inte.

2013-10-22 18.13.06

Engelbecken med Michaelkirche i bakgrunden

Kreuzberg

Vid Engelbecken

Komplicerat: Steg 2

Det fanns inte heller någon ledig arbetsförmedlare för djupare samtal om jobbsökeriet, dvs Steg 2. Istället kommer jag få mail eller sms med en tid. Först då går det eventuellt att komplettera eller korrigera det som skrivits in om mig. Ett steg i taget! Och söka, söka, söka.

Hittills har jag mest hittat sånt som kräver perfekt tyska (önsketänkande?) och för mycket webbvinkel för min smak.

Mailade på vinst och förlust till ett intressant ställe igår, men det är oklart om de ens har pengar till att anställa någon även om de skulle behöva det. Fanns en annons om att de sökte en praktikant under 2014. Jag hatar praktik. Det innebär ju i mitt fall att jag skulle göra det jag tidigare fått lön för alldeles gratis. No way!

Så jag fortsätter att krångla till myndigheters system. Världsturnén har börjat 😉

Bicycle Repairman – uppföljaren

Så är min cykel fit for fight. Det var den inte igår. Då var framdäcket platt. Igen! I tisdags fick jag hjälp att fixa punkteringen och det gick snabbt och enkelt. Om jag haft verktygen hade jag möjligtvis kunnat klara det själv – på tredubbla tiden. Hurra för fina och snälla vänner!

Jag bjöd på fika på Café Sibylle på Karl-Marx-Allee som tack och det var jäkligt billigt tycker jag! I runda slängar 45 kr 😀

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Men tyvärr var inte lyckan långvarig. Troligtvis fanns en mikroskopisk glasbit kvar i däcket, trots att vi kollade, och gummit var torrt, gammalt och slitet.

Därför tog jag stålhästen och övergick till plan A igen, att gå till cykelreparatören Antrieb på Grünbergerstrasse.

Där blev jag glatt överraskad. Inte nog med att han kunde fixa cykeln samma dag – det var ganska billigt också.

Jag valde, det som jag redan tänkt innan, ett däck som var så kallat ”Unplattbar”. Ja, det hörs ju på namnet vad det betyder. Inklusive arbete, byte till nytt däck och slang betalade jag knappt €35, drygt 320 kr. Jag inbillade mig att bara däcket skulle kosta så mycket.

Oavsett så var det värt sitt pris. Utan cykeln är jag rökt. Åtminstone fattigare. Det kostar ju som bekant att nyttja lokaltrafiken också.

Cykeltur

Till sist gick det fint att cykla till Bürgeramt och fixa det där viktiga pappret.

Egentligen är det bara som ett kvitto på att jag anmält att jag finns i landet. Med detta papper kan man sedan skaffa bankkonto, olika sorters abonnemang, hyra lägenhet osv.

Imorgon ska det visst vara bra väder. Kan ju vara läge att cykla bort till Arbeitsagentur och få även det avklarat.

Höstcykel

Höstcykel

Kollade på olika jobb idag och hittade ett som verkar lovande. Jag ska söka det, fast jag tror inte jag är rätt person. De vill säkert ha någon ung och trendig, men det är bra att komma igång på allvar.

På tal om det så hamnade jag mitt i en diskussion på webben. Vissa (ofta själva inflyttade) uttrycker en intressant synvinkel på ”invandringen” och då menar jag inte den vanliga rasismen.

Nä, här är det många som klagar på de sk hipsters som kommer till Berlin, förändrar staden till oigenkännlighet och ser till att hyrorna stiger. Det är nästan lite trendigt att avsky den trendkänsliga hipstern.

Samtidigt måste man inse att allting förändras. Även Berlin. Man behöver inte gilla förändringen, den kommer ändå.

Det är tråkigt om stadens nuvarande popularitet innebär att de ”verkliga” invånarna knuffas ut när stadsdel efter stadsdel höjer hyrorna, men någon skrev att det inte bara är av ondo att byggnader rustas upp till bostäder. Annars hade de bara stått tomma och förfallit.

Berlin behöver pengar! Men visst är det en förändring som främst gynnar de rika och jag hjälper den på traven.

Blåögd idealist?

Jag hade för ett tag sedan ett samtal om detta, där jag vädrade min idealistiska inställning om att inte alla drivs av att tjäna pengar. Då sa killen jag pratade med:

– Men det är ju jobbigt att vara hungrig…

Det har han rätt i. Jag må ha haft liten inkomst större delen av mitt liv, men jag har aldrig – ALDRIG – behövt gå hungrig. Och jag tvivlar på att någon hipster behövt uppleva det heller, om det inte varit självförvållat efter för mycket partajande.

Nä, den typen av upplevelser gör mig ödmjuk och tacksam över hur bra jag fått ha det i det här livet.

Avslutar med en favorit i repris!

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=U01xasUtlvw

Drömfångare

I snart en vecka har nerverna svallat. Orons vågor dunkat mot förtvivlans klippor. Nja, typ. Vad det egentligen handlat om är att jag varit ensam med mina egna tankar. Det är verkligen ofattbart vad mycket skit som simmar omkring i en hjärna; gamla programmeringar, mönster, villfarelser och kritiska omdömen.

Uppåt väggarna

Uppåt väggarna

Jag har varit arbetslös förut, så jag borde veta hur det är. Att vara på en ny plats borde inte spela så stor roll, men jag är ny i Berlin. Ny i Tyskland. Ooouuuuu-huu! Så läskigt då.

Ja, det är en helt annorlunda känsla för jag har ingen kontroll. Det har jag egentligen aldrig haft förut heller – det har ju ingen av oss – men känslan av kontroll är som bortflugen.

Att vara arbetslös är alltid, i motsats till vad vissa tror, stressande. Jag har i den mån det varit möjligt tagit alla jobb jag blivit erbjuden. Jag tycker också att jag jobbat hårt för att visa vad jag går för och gjort vad jag kunnat för att kanske få stanna längre.

Till slut blev jag trött på att stå där med mössan i hand och hoppas på att få några smulor från bordet. Trött på att alltid vara tillgänglig. Därför fick jag för mig att pröva lyckan i Berlin. Inte bara därför, men vad hade jag att förlora?

I radiointervjun jag gjorde innan jag åkte fick jag frågan hur jag kunde ge upp (arbets-)tryggheten i Skellefteå. Det var enkelt – jag hade ju inget jobb! Därmed hade jag inte heller den trygghet hon menade.

Missförstå mig rätt. Jag har haft många trevliga jobb och arbetat med underbara människor. Jag skulle aldrig byta bort det mot en fast anställning. Det jag lärt mig har varit ovärderligt.

Dessutom är jag tveksam över om jag egentligen passar för fasta 8-17-jobb. Jag är så oerhört frihetsberoende.

Digital nomad

Sen ett tag tillbaka har jag varit dragen till de som kallar sig ”digitala nomader”. I praktiken betyder det egna företagare som arbetar via webben och från valfri ort. Det vill säga, de är mobila.

För att ta ett exempel så lever och arbetar författarcoachen Ann Ljungberg på en båt. Hon håller kurser i New York, Las Palmas och London, men det mesta av sin verksamhet bedriver hon via hemsidan, Skype och mail.

Följ drömmen

Följ drömmen

När jag googlade härom dagen hittade jag entusiasten Cody McKibben. Han har verkligen dragit idén till sin spets. Han får det förvisso att låta väldigt tilltalande att leva som en vagabond med företaget i bakfickan och möjligheten att resa jorden runt. Vad han inte nämner något om är hur man bygger upp ett sådant företag.

Andra har vittnat om baksidan av den här livsstilen. Jag måste dock tillstå att hans frågor på hemsidan Digital Nomad Academy slår an något inom mig.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Så för att återgå till min svallande inre stress. Jag har i drygt en veckas tid försökt komma på vad jag vill göra med mitt liv. På allvar. Vad brinner jag för?

Om jag skulle ha ett sådant företag, vad skulle jag då erbjuda för tjänster?

Vem och vad skulle jag vilja jobba för?

Jag var faktiskt förvånad över hur min innersta dröm bara rullade iväg. Försvann från radarn. Som om den inte ville visa sig. Till slut fick jag grepp om den.

Jag blev inte klokare, men jag stirrade mig själv i vitögat en stund. Nu vet jag. Det finns ingenstans att gömma sig längre. Men hur tusan drömmen ska kunna bli verklighet, det är för mig ett mysterium.

Jag tror dock att bara det att jag – äntligen – vågat erkänna den för mig själv kan få dörrar att öppnas. Varför skulle jag annars ha en sådan dröm om inte för att den vill besannas och manifesteras?

Det som jag slås av i Codys frågor är:

Do you feel like society is pushing you in a direction you don’t want to go… but you can’t figure out how to escape from it, and set yourself free?

Amen.

Sleepless in Berlin

…och hur man ignorerar livet utanför sin lägenhet.

Ett luftslott eller ett drömskepp?

Ett luftslott eller ett drömskepp?

Ibland snöar jag bara in. Kryper undan och gömmer mig. Undviker livet utanför fönstret. Låstas som om inget annat finns eller behöver tas itu med. Det är både skönt och lite jobbigt.

Vet inte varför jag just nu känner motstånd mot att åka ner till Arbeitsagentur och börja orientera mig på den tyska arbetsmarknaden.

Fast egentligen är det inget konstigt. Det är nästa steg som jag måste ta och jag gruvar mig.

Så idag blev en dag som jag laddade med att kolla YouTube-klipp på brittiska stjärnskottet Craig Colton.

Han passade på att gå på audition när X-Factor kom till hans hemstad Liverpool. I publiken satt hans intet ont anande föräldrar. Killen går på scenen, charmar alla – och sjunger brallorna av juryn. Snacka om triumfens ögonblick!

Jag älskar den typen av upplevelser. Människor som mot alla odds vågar sig ut, testar sin dröm och sedan totalt begeistrar hela omvärlden. Det är väl det vi drömmer om ibland lite till mans.

Jag älskade när Susan Boyle rullade höfterna framför en förbluffad Simon Callow i Britain’s got talent. Sedan fick alla gråbeigea tanter revansch, för ingen gissade att hon verkligen kunde sjunga. Wooohoooo!

Apropå inledningen…

Mitt förpuppade tillstånd har väl sin förklaring. Ännu en natt då jag omöjligt kunde sova. Efter kl 02.00 tände jag lampan och fortsatte skriva på mitt lilla textprojekt. Vet inte om det liksom är meningen eller vad det är som håller John Blund borta. Det är som om jag går på något. Berlinluft eller?

Fast jag tuppade av en stund runt 18-tiden. Hoppas inte det förstörde chansen till en god natts sömn i natt. Vore bra om jag tog mig upp tidigt imorgon. Å andra sidan är jag inte den som behöver hänga på låset på Arbeitsagentur. Jag packar några mackor, en flaska vatten och en god bok. Sen klarar jag att vänta några timmar.

Jag läser förresten ”Dienstags bei Morrie” eller Tisdagarna med Morrie, som den heter på svenska. Går riktigt bra. Lika bra på tyska som på svenska. Läs den om du vill lära dig något om att leva – och att dö.

Dessutom kollade jag på Talaren på SVTPlay. (Ja, jag kan se vissa program härifrån. Skavlan också.) En dokumentär om den prisbelönte föreläsaren, coachen och författaren Olof Röhlander. Intressant, men det grep inte tag om mig.

Inser dock att dagens tema handlar om att våga. Att tänka sig ett nytt och bättre liv och sedan ”go after it”. Inte undra på att jag darrar på manschetten. Det är läskigt. Men man gör det ju ändå.

Kanske får man uppleva något alldeles fantastiskt…

 

”Connect the dots”

Det är så jäkla märkligt. Jag hinner inte mer än landa i den här stan så lättar fötterna från marken. Jag frågar mig, är det en slump att flera av de jag känner i Berlin jobbar med teater, sång, musik, skrivande, design och personlig utveckling? Är det en slump att Berlin just nu är en kulturell smältdegel, både när det gäller människor och kulturellt utövande? Jag är inte så säker på att jag tror på slumpen…

På "Tapas" i Umeå. Foto: Sofia Lindblom

På ”Tapas” i Umeå. Foto: Sofia Lindblom

Dagen började tämligen odramatiskt. Barnfamiljen ovanför mig väckte mig tidigare än jag hade hoppats på. Det var bara att gilla läget. Runt lunchtid fick jag ett mess av M och förslaget att gå och fika. Passade mig fint då jag ville hämta min cykel hos honom. Han hade haft vänligheten att förvara den i källaren i sitt hus sedan sist.

Min cykel såg ut som förut. Lite dammig sadel och halvtomma däck. M lekte gentleman och smorde kedjan, kollade växlarna. Vi passerade cykelaffären och lånade deras pump. Det var härligt att rulla iväg efter gatan på ”gamla grålle” i det milda höstvädret. Vi ställde kosan mot Frau Honig på Straßmannstraße och cyklade i sakta mak.

Möten inspirerar

Under morgonen hade flera frågor susat runt i skallen på mig. Känslan av att jag behövde fatta något viktigt beslut. Vad vill jag? I vilken riktning vill jag gå? Hur ska jag få det att hända, att komma till mig? M inspirerar mig och tvingar mig omedvetet att lyssna till mitt hjärta. Jag försökte ju förvirra mig själv genom att inte lyssna. Under vårt samtal, mellan tuggor av utsökt ”hembakad” kaka, vaknade jag upp igen och något inom mig började darra, som en nyfödd rådjurskalv i morgondiset.

Ikväll ringde M igen och samma sak hände. Inom loppet av några minuter hade samtalet djupdykt och det var som om ett hopp inom mig tändes. Kanske jag kan göra det jag allra helst vill. Kanske NU är rätt tidpunkt att på allvar ta itu med drömmarna. The time is NOW! som många gurus säger.

Hur punkterna hänger ihop

Jag tror att det är därför jag är här i Berlin. Staden öppnar upp något inom mig och sedan möter jag de människor som kan hjälpa mig att utveckla det som finns därinne. Jag vet inte varför det inte sker i Skellefteå, men jag tror det hänger ihop med språk. Det är ju något med mig och språk. Ord, som jag skrev om sist. Aaarrghh, det är som att jag försöker lägga ett pussel utan att ha alla bitarna!!

Så vart är jag egentligen på väg? Hur ser pusslet ut?

Steve Jobs sade i sitt berömda Stanford-tal att man inte kan se hur punkterna hör ihop förrän i efterhand. Man måste bara lita på att de verkligen kommer att hänga ihop till slut.

Nationaldag = Feiertag

…eller varför man inte ska dricka en espresso klockan nio på kvällen.

berlinvyGrattis på föreningsdagen Tyskland! Och grattis tv-tornet! Idag är det 44 år sedan invigningen. Fast vänta nu. Det var väl Tyskland som skulle stå i rampljuset idag? För ett år sedan stod jag och min kära vän (förstagångsbesökare) med mycket långa näsor på ett café vid Schönhauser Allee. Vi kunde ju inte förstå varför allt var stängt. Nationaldag? Jaha. Nähä. Hehehehe. Pinsam tystnad. Ridå. I år var jag förberedd…

Fick tipset att uppsöka den  j ä t t e s t o r a  loppis- och antikmarknaden bakom Ostbahnhof. Solen strålade, vinden busade – och det var knökfullt! Först fattade jag inte alls hur jag skulle kunna manglas in i den kompakta folkmassan, men på något vis gick det. Snart konstaterade jag att jag verkade ha tappat bort min shoppinggen, men en stund senare insåg jag att jag var pank. Va?! En liten silverring med blå sten, en silverbrosch och två pocketböcker på tyska var ju det enda jag köpt. Så var det med den saken!

Apropå espresson hade jag somnat efter kl 04 på morgonen och vaknade strax innan kl 09. Ingen lång och skön nattsömn precis. Ändå var jag inte trött. Visst hade det tagit ganska lång tid för mig innan jag kom mig ut, men nu var jag där bland allt folk. Sökte upp en bankomat i Ostbahnhof, köpte en onödig kopp kaffe och nougatcroissant. Delade croissanten med ett halvt dussin gråsparvar och en geting. Solen fortsatte att skina och livet kändes alldeles alldeles underbart.

bukettPå morgonen när jag vaknade tittade jag på de två sista avsnitten av tv-serien Enlightened med Laura Dern i huvudrollen. Hon spelade en kvinna som vill förändra världen. Göra skillnad. Avslöja korruption och maktmissbruk. I slutet undrar hon om hon varit för blåögd, för idealistisk och knäpp. Jag undrar detsamma om mig själv. Här går jag omkring med en lyckoboll i magen bara för att jag är i Berlin. Vad har den staden egentligen som ingen annan har? Tids nog kanske det enda jag ser är misären. De utslagna. Rädda punkare med stora hundar. Buffliga karlar som ska fram till varje pris. Sura kärringar i kassorna på mataffären, posten, museet. De trasiga trottoarerna och ruffigheten. Hundskiten och dammet.

Men när jag går hemåt igen, med en brokig och spretig blombukett i handen. Blommor som jag betalat €2,5 för på marknaden. Solen skiner, vinden busar och min lyckoboll i magen strålar ut genom hela mig. Då tycker jag att det är just det här som gör livet värt att leva. Detta enkla och liksom självklara. Visst, imorgon kanske jag sitter där i myndigheternas klor igen, det regnar och jag har blivit less på att inte prata mitt eget språk. Fast idag går jag hemåt. Ser fram emot en kopp te, smörgåsar med det godaste vegpålägget och en riktigt bra favoritbok att läsa om, på tyska den här gången. Om något kan förändra världen är det detta. En total känsla av frid, närvaro och tyst glädje.

På väg

Det har gått ett tag sedan jag skrev på bloggen. Det finns flera sommaräventyr som jag inte fått på pränt än. Hoppas de kommer eftersom, för det vore trist om allt inte samlades här. Åtminstone för mig. För tillfället är det så mycket annat som tar min tid. Alla förberedelser. Först skaffa boende i Berlin, skriva kontrakt, hitta hyresgäst i Skellefteå, städa, packa, rensa, fylla i blanketter och skicka till olika instanser för godkännande. Det stora som är kvar nu är att röja det sista, städa, skriva kontrakt med hyresgästen – och få besked av IAF.

Skellefteåälven

Skellefteåälven

IAF (Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen) är de som står ovanför AF (Arbetsförmedlingen) i hierarkin. När man ansöker om att få ta med sig sin a-kassa till ett annat EU-land är det de som bestämmer om man får åka eller ej. De håller på att titta på min ansökan.

Det knasiga är att man inte får skicka in den förrän tidigast tre veckor innan avresa. I praktiken innebär det att man måste fixa allt – boende i landet, resa och biljetter, (i mitt fall) godkännande om uthyrning av lägenhet, ny hyresgäst – INNAN man vet att man faktiskt FÅR åka.

Ett spel med hyfsat hög insats för den som ansöker och en smula obehaglig makt hos myndigheten. Men så ser det ju ut numera. Människan blir lätt en pinne i statistiken och det liv och sammanhang den lever i är mindre viktigt.

Stad med dragningskraft

Om lite drygt en vecka åker jag så till Berlin för sjunde gången sedan augusti 2011. Då inleddes en rätt tät trafik till tyska huvudstaden. Inte precis något jag räknade med då. Saken är den att jag trodde att första resan också skulle vara den sista. Möjligtvis var det den hemska insikten som fick mig att resa dit igen, redan tre månader senare…

Staden har onekligen en märklig dragningskraft. Det är inte bara jag som vittnar om det. I och med ett slags vemodigt avsked till Skellefteå slår det mig att en stad är en stad och det som gör den speciell är också de människor som bor där. De jag känner och älskar.

En stad har sin egen energi, och precis som med människor så umgås man med olika i olika perioder i ens liv. Vid den här tidpunkten vill jag tillbringa en hel del kvalitetstid i Berlin. Jag kommer inte att glömma Skellefteå för den skull. Det är en fin stad, men inte bättre än de underbara människor jag känner här. Dem glömmer jag inte i första taget.

Var sak har sin tid. Nu är det snart tid för Berlin!