Kategoriarkiv: Byråkrati

Konfessionslös

2016-08-07 14.40.21-1

När jag flyttade till Berlin fyllde jag inte i någon kyrko- eller religionstillhörighet på de olika myndigheternas dokument. Jag hade inget otalt med den svenska kyrkan, men kände ingen lust att tillhöra den tyska. Döm om min förvåning när jag blev kallad till kyrkoval.

Det var i höstas som brevet damp ner i brevlådan. Tydligen tillhörde jag Evangelische Kirche Berlin-Brandenburg-schlesische Oberlausitz. Vilket jäkla namn!? Till råga på allt var jag berättigad att delta i kyrkovalet. 

Först och främst undrade jag varför jag inte blivit inföst i Svenska kyrkan i Berlin, och för det andra – hur tusan kunde jag fortfarande vara medlem?

Ett (svart?) får i flocken

Ett ivrigt mailande till olika instanser tog sin början och snart stod sanningen klar. Jepp, jag hade införts som medlem i en tysk kyrka liknande Svenska kyrkan. För att gå ur måste jag ta mig till mitt tingshus och betala 30 Euro. Va fan!?!

Det som bekymrat mig är förstås kyrkoskatten. Min inkomst har hittills inte tillåtit fler utlägg. På kvinnodagen befann jag mig alltså på Amtsgericht Tempelhof-Kreuzberg och vips är jag numera konfessionslös.

Konfessionslös? Ordet gör mig faktiskt nervös. Jag känner mig läskigt fri, men också lite utsatt. Jag har aldrig sökt mig till kyrkogemenskapen som vuxen, och min andlighet har inget med religion att göra. Ändå känner jag en slags tomhet.

Är det nu Belsebub kan komma och ta mig?

…

Så går du ur tyska kyrkan
Först måste du söka rätt på din Amtsgericht på berlin.de.
Sedan ska du ta med dig följande 3 saker inför ditt besök:

1) Ditt svenska pass eller tyskt Personalausweis
2) Meldebescheinigung
3) 30 Euro i kontanter

Dokumentet du får i din hand gäller på livstid och ska förvaras
på ett säkert ställe. Ta gärna en kopia och/eller skanna in det.

Att gå ur Svenska kyrkan är enklare. Och gratis! Det gör du på deras hemsida.

Finanzamt borgar för överraskning

Så blev det äntligen av till slut. Jag har varit till Finanzamt, tyska Skatteverket. Passande nog ligger Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg i en byggnad som starkt påminner om en borg eller fästning. Den ser inte heller speciellt äkta ut. Mer som om den skulle vara byggd av Disney. Garde-Dragoner-Kaserne, som stället heter, stod klar 1854 och hyste manskap och hästar under ett antal år, men 1923 flyttade Finanzamt in. Jag har passerat den några gånger och förundrats, men tydligen aldrig förstått att någon verkligen huserar därinne.

Berlin, Kreuzberg, Mehringdamm 20-30, Finanzamt

Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg, Mehringdamm. Foto: Beak 100, Wikipedia

Min bävan har varit stor inför besöket på Finanzamt, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ger mig in på. Häften av min tid jobbar jag ju som frilans och som sådan måste jag kunna fakturera. En god vän har hjälpt mig fylla i ett formulär som jag fortfarande inte riktigt förstår innehållet i, men jag har lärt mig att Einkommensteuer betyder vanlig skatt (av inkomst) och Umsatzsteuer betyder moms. Det senare tror jag att jag som sk Kleinunternehmer ska vara befriad från. Såvida jag håller mig under en viss gräns för det jag drar in. Närmare bestämt 17 500 Euro per år, ca 160 000 kr. Jag tror jag skrivit om det här förut. Hur som helst, anledning till att jag först nu tog mig iväg till Finanzamt var att jag väntat på mitt nya bankkontonummer. När det väl kom behövde jag en vecka till för att samla mod, men också hinna få med mig papper angående min anställning. Den 3 mars börjar jag mitt andra jobb, som också det är 50% eller 20 timmar/vecka. Jag är fan ett geni på att pussla ihop anställningar! Bra att jag övat så mycket i Sverige innan icon_razz

Noll hål

Förarbetet var alltså väl utfört, men skulle de ändå sakna någon uppgift? Jag klev in genom dörrarna, gick genom en lång korridor, som mynnade ut i ett rum med stolar efter väggarna, tog en kölapp och satte mig för att vänta. Det var två nummer eller personer före mig och jag var glad att jag fick en stund på mig att lugna nerverna. Många påstår att det är bäst att hänga på låset på morgnarna, gärna i början av veckan. Det har jag aldrig tyckt varit en god idé – då är ju alla andra där också! Om det så gäller AF i Skellefteå, Arbeitsagentur, Bürgeramt eller som nu Finanzamt. Torsdag eftermiddag och väntrummet innehöll en handfull personer. En stolt pappa som strosade runt med ett sovande barn i sina armar, några ungdomar som febrilt fyllde i olika blanketter, två unga kvinnor med nästan likadana sladdriga tygpåsar hängande över axeln, en ung hipster som knappade på sin mobiltelefon.
Pling! Så var det min tur att gå in igenom de grumliga glasdörrarna. Disk nummer 4 (snarare skrivbord). En man i min egen ålder tog emot mig, jag stammade fram mitt ärende, men han verkade vara van att folk ville samma saker som jag. På 1 minut hade han ögnat igenom min ansökan och krafsat ner ett bortglömt datum. Sen tittade han på mig och sa:
– Det saknas bara en sak…
Skiiiiit! hann jag tänka och höll andan. Sen räckte han fram en stor glasburk.
– Varsågod. Ta en karamell!
Förbluffad tog jag emot en, vecklade av pappret och stoppade honungsgodisen i munnen. Då förstod jag att det var den han menat. Det var bara karamellen som saknades. Jag kände mig som ett barn, vars tandläkare precis förklarat att jag borstat tänderna bra och hade noll hål.

När molnen skingrats

2013-10-29 13.52.35

Engelbecken och Café Engelbecken med Michaelskirche i bakgrunden.

Väl ute på gatan igen var det nära att jag fick ett fnissanfall på övergångsstället. Det här är andra gången som en man inom någon tysk myndighet förvånar mig så totalt. Jag måste ha sett oerhört förvirrad och komisk ut när jag samlade ihop mina saker, tackade och snubblade ut genom glasdörrarna igen. Det enda jag egentligen förstod var att det skulle ta max 2 veckor för mig att få mitt nya skattenummer och därmed kunna fakturera. Bilden av hur mannen behandlat godisskålen på samma torra och effektiva sätt som min ansökan fick mig att tvinga ner mungiporna med stor svårighet. Hade han gått på charmkurs? Bjöd alla de andra också på godis eller bara han? Frågorna var många, men jag valde att låta lättnaden ta över. Jag trampade iväg på cykeln, bort från sagoborgen, och hittade ett litet café i gatukorsningen Linden Strasse/Oranien Strasse, köpte en macka och sjönk ner i total avslappning. Fortsatte färden hemåt och hamnade till slut vid Engelbeckens vatten. Här sken solen och folk hade vågat sig ut på caféets uteservering. Jag beställde en kaffe och satte mig ner för att betrakta några svanar som gled runt på vattenytan. Några ungdomar lekte med en minihund på gräsmattan, damerna i bordet intill smattrade entusiastiskt på tyska och vitt lurv från kaveldunet i strandkanten seglade i slowmotion genom luften. Tänk så mycket tid och ork jag kan lägga ner på att oroa mig! ”Ta en karamell”. Hahaha…

Svenskar i Berlin

heart

Jag är så glad för jag har funnit en ny vän i Berlin. Han är för övrigt också från Skellefteå. I förrgår träffades vi för att jag jobbar på en artikel om honom. Den ska så småningom komma i Norran (Oiiiiiihiiiii!). Det känns roligt att få skriva om en vän, som dessutom är väldigt intressant, och sen veta att människor ska få läsa det. Jättekul!

En sak som jag insåg var spännande med att vara reporter var att jag kunde ställa vilka frågor som helst. Frågor som man kanske inte ställer innan man lärt känna någon bättre. Man får vara nyfiken och gräva lite.

Jag nosade inte direkt djupt och okänsligt, hoppas jag, men det fanns en och annan fråga som jag troligtvis inte skulle ha ställt utan ”ursäkten” med artikeln. Som tur var verkade vi ha haft lika skoj båda två!

När jag var ute med cykeln senare igår stötte jag på en kvinna som sålde stadsmagasinet Zitty mitt på gatan. I Zitty står det mesta i nöjesväg. Jag brukar kolla den på webben, men något fick mig att stanna till.

Kvinnan behövde kolla växel och pratade på om allt möjligt. En annan kund dök upp och jag insåg att försäljerskan hade en välbekant brytning. Hon kom tillbaka till mig och då frågade jag.

Jo, hon kom från Sverige! Från Skara. Fast hon hade bott i Berlin sedan före murens fall.

Vi pratade först på svenska, men när en annan kvinna kom fram för att köpa tidningen slog vi över till tyska. Jag fick veta en hel del om hennes liv och att hon kallades – Inka.

Hennes råd till mig var:
– Följ alltid ditt hjärta. Gör det som du tycker är roligt. Det finns alltid vägar du kan gå för att följa glädjen.

Människor som bryr sig

Så plötsligt ser jag ännu tydligare vilken typ av människor som söker sig till den här staden. Och jag förstå varför.

Det finns en slags tolerans här som man antingen kan se som att folk är totalt ointresserade av andra än sig själva – eller som att det finns en stor frihet för alla att vara den de verkligen är.

Jag tror mer på det senare, för jag ser nämligen att människor bryr sig om varandra.

I Kreuzberg ligger för tillfället ett slags flyktingläger. Vid Oranienplatz har man satt upp ett antal tält och en stor skylt där det står att man ogillar landets flyktingpolitik och detta är ett sätt att protestera emot den. Om flyktingar verkligen bor där dygnet runt vet jag inte, men bara idén är värd respekt.

I kvarteren är originalen välkända och ofta omtyckta. Man ogillar när de eventuellt tvingas flytta pga höjda hyror, och kämpar också emot den utvecklingen, något som för övrigt ”hipsters” som jag sabbar genom att flytta hit.

I mitt hyreshus hälsar alla på varandra och byter kanske ett ord vid hissen. Det finns förstås de som försöker vara coola, eller karriärstyper som är affärsmässigt kyliga, som i alla storstäder, men jag tycker mig se en oväntad värme mellan människor.

Inte minst mannen på Arbeitsagentur som försökte lugna mig när jag var stressad över min ekonomi. Bara att han tog sig tid, lade handen på min arm och brydde sig om mig gjorde mig glad och förvånad.

De enklaste sakerna är de bästa i livet. Så bry er om varandra! <3

Geduld

Ja, vad ska man säga? Ibland undrar jag hur mycket av stressen i dagens samhälle som kommer utifrån. Det är klart att det finns ett yttre tryck; att vi ser och läser hur saker försämras och att människor lider. Men är det sakerna i sig själva som orsakar stressen, eller är det våra tankar om och känslor för dem?

Jag insåg i lördags att de utbetalningar jag fått av min a-kassa varit septemberpengar och under oktober hade noll och intet trillat in. Man kan ju undra över hur dålig koll jag har på min ekonomi, men jag hade en liten buffert innan, och utan wifi och Handelsbankens fina app har jag inte kollat saldot lika ofta som förut.

När jag upptäckte att pengarna frusit inne fick jag panik. Det är en sak att vara medellös i Sverige, men ensam utomlands… Det var läskigt. Trots att jag försökte att lugna mig så fanns ändå en inre oro.

Och sen väntan. Det måste bli måndag för att jag skulle kunna få svar på mina frågor. Vad hade gått fel? Satt felet i Sverige eller i Tyskland? Var det jag som var fel eller hade myndigheterna dabbat sig?

Till slut får jag veta att det berömda dokumentet U009 ännu inte kommit a-kassan till handa. Jahapp.

”Lugn, Frau Carlsson”

"Inget ego, inga bekymmer."

”Inget ego, inga bekymmer.”

Slängde mig på cykeln och rullade mot Arbeitsagentur. Adrenalinet pumpade i takt med pedalerna, medan jag försökte tala mig själv till rätta. Tagga ner, tagga ner!

Kön var obefintlig och jag fick snabbt komma upp i väntrummet. Där övade jag mig på det jag skulle säga. Vilka fraser som funkade bäst med min halvdana tyska.

Till slut kom en man och ropade upp ”Frau Carlsson”. Han var inte så lång, hade skogsgrön skjorta, som matchade ögonen, samt grå byxor. Det korta håret var gråsprängt och han hade fyrkantiga bågar på glasögonen.

Nästan direkt jag öppnade munnen lade han handen på min handled.

– Lugn Frau Carlsson. Lugn. Inte vara upprörd.

Sedan tog han lugnt och metodiskt tag i ärendet, benade ut det, medan han samtidigt berättade om sin polska fru, konstaterade att Sverige kanske inte varit så ”neutralt” under de där onämnbara åren mellan 1939-45 samt att det var synd om spanjorerna som kom till Tyskland utan att kunna ett ord tyska.

– De talat långt ifrån så bra tyska som Ni.

Han nämnde också hur det var att leva under diktatur. Att han haft ögonen på sig och att det funnits en akt om honom i Stasiarkivet.

Samtidigt som han berättade detta hann han också gå igenom datorn, se vad som skrivits om mig och att ett fel var att man glömt lägga till c/o i adressen. Det kunde vara en viktig detalj i sammanhanget. Att det inte gått att registrera mig ordentligt.

Det av mig utskällda dokumentet U009 hade gått iväg. Så sent som den 22/10, men dock.

– Sie müssen ein bisschen Geduld haben.

Ja, jag behövde – återigen – ha tålamod. Myndigheternas kvarnar mala långsamt.

När jag kom ut i blåsten igen kunde jag inte låta bli att le. Jag styrde cykeln längs med Rudi-Dutschke-Strasse och hade svårt att hålla mig från att skratta högt.

Jag tänkte också på vad min tepåse talat om för mig i morse: ”Kein Ego keine Probleme.”

Ja, hur skulle våra liv se ut utan denna ständiga kamp med vårt skräckslagna ego…

Du tar för lång tid!

De brukar himla med ögonen när jag kommer in på AF i Skellefteå för att verifiera mina arbetsintyg. Senaste gången hade jag minst 10 olika papper för tre jobb. Detta beroende på att jag haft korta anställningar med olika förutsättningar. Som exempel kan jag nämna förra sommaren, då jag jobbade för samma arbetsgivare i tre månader, men första månaden 50%, andra 100% (fast bara i två veckor) och tredje månaden 50%. Det blev tre intyg som tog en stund att reda ut.

Så hade det blivit dags att åka tillbaka till Arbeitsagentur för att lösa min inskrivning i det tyska systemet. Igår kände jag mig risig (hade ont i halsen och var tung i skallen), men idag måste jag ge mig iväg.

Kan inte påstå att det var svårt att cykla dessa kilometer. Ute sken solen och det var +20 grader. Virade in halsen i min nya fina rödprickiga sjal, valde en enkel kofta över t-shirten, men jackan fick följa med ifall det plötsligt skulle bli kallt.

Inte då! Önskade jag kunnat kapa bort byxbenen på jeansen.

Michaelkirche i Kreuzberg

Michaelkirche i Kreuzberg

Komplicerat: Steg 1

Först fick jag gå in och anmäla mig på entréplan.

Trots att jag inte hasat mig iväg förrän strax innan lunch var kön obefintlig. Tre personer före mig.

Snabbt fick jag komma fram och fick upplysning om att gå upp en våning till rum 1003 och vänta där. Någon skulle ropa upp mitt namn när det var min tur.

Efter ca 15-20 min kom en mörkhårig dam mig till mötes:

– Frau Carlsson!? ropade hon. Jaha. Det var alltså jag. Sen skrattade hon, för tydligen hade en man bakom mig också rest sig upp. (När slutar man förresten vara Fräulein/Fröken?)

Steg 1 var att hon skulle skriva in alla mina uppgifter i datorn. Vi kastade oss rakt in i rövarkulan.

Abschluss? Ja, vad har jag för Abschluss? Insåg att jag inte riktigt förstod vad ordet betydde, men att det hade med examen att göra. Jag har pluggat ganska mycket, men jag har bara tre examina: 3-årig humanistisk linje, 1-årig teaterlinje och 2-årig KY-multimediautbildning. Såg lite underligt ut utan mina dussinet kortkurser där emellan.

Nästa steg var att knappa in alla mina arbeten. Det var NU det började bli tungjobbat för damen. Stackars kvinna!

Jag var lite svettig eftersom jag cyklat och mitt immunförsvar var ansträngt, men jag tror hon svettades mer. Fingrarna glödde mot tangentbordet när hon skrev. Jag har aldrig platsat i det svenska systemet på grund av dessa oregelbundna anställningar, så att försöka ”översätta” dem till tyska blev inte lätt.

Till slut gav hon upp.

– Det här tar för lång tid! Jag hinner inte lägga in allt. Vi har bara ett visst antal minuter per arbetssökande.

Vad det sedan innebär för mig vet jag inte.

2013-10-22 18.13.06

Engelbecken med Michaelkirche i bakgrunden

Kreuzberg

Vid Engelbecken

Komplicerat: Steg 2

Det fanns inte heller någon ledig arbetsförmedlare för djupare samtal om jobbsökeriet, dvs Steg 2. Istället kommer jag få mail eller sms med en tid. Först då går det eventuellt att komplettera eller korrigera det som skrivits in om mig. Ett steg i taget! Och söka, söka, söka.

Hittills har jag mest hittat sånt som kräver perfekt tyska (önsketänkande?) och för mycket webbvinkel för min smak.

Mailade på vinst och förlust till ett intressant ställe igår, men det är oklart om de ens har pengar till att anställa någon även om de skulle behöva det. Fanns en annons om att de sökte en praktikant under 2014. Jag hatar praktik. Det innebär ju i mitt fall att jag skulle göra det jag tidigare fått lön för alldeles gratis. No way!

Så jag fortsätter att krångla till myndigheters system. Världsturnén har börjat 😉

Bicycle Repairman – uppföljaren

Så är min cykel fit for fight. Det var den inte igår. Då var framdäcket platt. Igen! I tisdags fick jag hjälp att fixa punkteringen och det gick snabbt och enkelt. Om jag haft verktygen hade jag möjligtvis kunnat klara det själv – på tredubbla tiden. Hurra för fina och snälla vänner!

Jag bjöd på fika på Café Sibylle på Karl-Marx-Allee som tack och det var jäkligt billigt tycker jag! I runda slängar 45 kr 😀

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Men tyvärr var inte lyckan långvarig. Troligtvis fanns en mikroskopisk glasbit kvar i däcket, trots att vi kollade, och gummit var torrt, gammalt och slitet.

Därför tog jag stålhästen och övergick till plan A igen, att gå till cykelreparatören Antrieb på Grünbergerstrasse.

Där blev jag glatt överraskad. Inte nog med att han kunde fixa cykeln samma dag – det var ganska billigt också.

Jag valde, det som jag redan tänkt innan, ett däck som var så kallat ”Unplattbar”. Ja, det hörs ju på namnet vad det betyder. Inklusive arbete, byte till nytt däck och slang betalade jag knappt €35, drygt 320 kr. Jag inbillade mig att bara däcket skulle kosta så mycket.

Oavsett så var det värt sitt pris. Utan cykeln är jag rökt. Åtminstone fattigare. Det kostar ju som bekant att nyttja lokaltrafiken också.

Cykeltur

Till sist gick det fint att cykla till Bürgeramt och fixa det där viktiga pappret.

Egentligen är det bara som ett kvitto på att jag anmält att jag finns i landet. Med detta papper kan man sedan skaffa bankkonto, olika sorters abonnemang, hyra lägenhet osv.

Imorgon ska det visst vara bra väder. Kan ju vara läge att cykla bort till Arbeitsagentur och få även det avklarat.

Höstcykel

Höstcykel

Kollade på olika jobb idag och hittade ett som verkar lovande. Jag ska söka det, fast jag tror inte jag är rätt person. De vill säkert ha någon ung och trendig, men det är bra att komma igång på allvar.

På tal om det så hamnade jag mitt i en diskussion på webben. Vissa (ofta själva inflyttade) uttrycker en intressant synvinkel på ”invandringen” och då menar jag inte den vanliga rasismen.

Nä, här är det många som klagar på de sk hipsters som kommer till Berlin, förändrar staden till oigenkännlighet och ser till att hyrorna stiger. Det är nästan lite trendigt att avsky den trendkänsliga hipstern.

Samtidigt måste man inse att allting förändras. Även Berlin. Man behöver inte gilla förändringen, den kommer ändå.

Det är tråkigt om stadens nuvarande popularitet innebär att de ”verkliga” invånarna knuffas ut när stadsdel efter stadsdel höjer hyrorna, men någon skrev att det inte bara är av ondo att byggnader rustas upp till bostäder. Annars hade de bara stått tomma och förfallit.

Berlin behöver pengar! Men visst är det en förändring som främst gynnar de rika och jag hjälper den på traven.

Blåögd idealist?

Jag hade för ett tag sedan ett samtal om detta, där jag vädrade min idealistiska inställning om att inte alla drivs av att tjäna pengar. Då sa killen jag pratade med:

– Men det är ju jobbigt att vara hungrig…

Det har han rätt i. Jag må ha haft liten inkomst större delen av mitt liv, men jag har aldrig – ALDRIG – behövt gå hungrig. Och jag tvivlar på att någon hipster behövt uppleva det heller, om det inte varit självförvållat efter för mycket partajande.

Nä, den typen av upplevelser gör mig ödmjuk och tacksam över hur bra jag fått ha det i det här livet.

Avslutar med en favorit i repris!

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=U01xasUtlvw

Arbeitsagentur – Bürgeramt: 1 – 0

I morse slog jag upp ögonen i vettig (?) tid, dvs strax före kl 07.00. Det var dags att tampas ännu en omgång med de tyska myndigheterna…

Igår cyklade jag runt i tre stadsdelar. Först ca 5 km till Arbeitsagentur på Charlottenstrasse i Mitte. Där stod jag sen i kö i drygt 30 min för att få veta att jag var i fel byggnad.

Kort promenad runt kvarteret, in i fel hus och upp 5 våningar (hiss). Ner igen.

Till nästa hus. Upp 4 våningar (hiss).

En blond ung tjej tog hand om mig och förklarade att jag måste registrera mig hos Bürgeramt först för att de ska kunna knappa in mig i systemet på Arbeitsagentur. Jag behövde ett ”personnummer”. Dessutom inom 6 dagar, dagar som i princip var passerade. Bara ligga på och fixa det på en gång.

Alltså cyklade jag till närmaste Bürgeramt på Yorckstrasse (Kreuzberg) och fick ett formulär. I övrigt tog de inte emot någon. Endast tidsbokning.

x-berg

Mehringdamm / Yorckstrasse

Till saken hör att jag har en tid bokad på min ”egen” Bürgeramt i Friedrichshain, men det är inte förrän den 17/10. Så där stod jag med ett tämligen obegripligt papper i handen. Vad nu?

Jag fyllde i det jag kunde medan jag funderade.

”Hm, nästa Bürgeramt ligger på Schlesischestrasse. Det är på vägen hem. Äh, jag stannar till där också.”

Upp på cykeln igen, genom hela Kreuzberg.

Ett gott tecken

När jag var på väg mot trappan till ingången såg jag en handfull människor stanna till utanför. Jag slank förbi bakom ryggen på dem precis när de tog ett foto. Hoppas jag inte kom med! Sen grunnade jag på vad de firade. Nytt medborgarskap kanske?

Även på denna Bürgeramt fick jag samma besked. Bara bokningar, men torsdag morgon kan det finnas möjlighet. Om jag hänger på låset. Suck, ja vad göra?

Lite nedslagen gick jag ut genom dörren. Det låg rosenblad på marken. Inser att två av dem jag mötte måste ha varit ett brudpar. Det var i alla fall ett fint och bra tecken!

Sluta kämpa

IMG_3999

”Stop and smell the roses”

Dagens plan var att åka förbi ”min egen” Bürgeramt kl 8.00 och se om det gick att reda ut begreppen. Icke sa Nicke. Samma visa. Bedrövad gick jag till cykeln igen. Hur gör jag nu? Är jag fast i ett moment 22? Och då händer något underligt. Jag blev alldeles lugn. Innan hade jag varit spänd och stressad, orolig. Hur skulle det gå? Men nu, när jag insåg att jag kanske inte kunde göra något – då släppte jag allt.

Bestämde mig för att cykla till Arbeitsagentur och förklara mitt dilemma. I skallen konstaterade jag att jag hade gott om pengar på banken så om jag nu missade en veckas a-kasseersättning skulle jag klara mig ändå. Allt var bortom min kontroll. Allt var som det skulle. Jag gav upp kampen.

Cyklade längs med Engeldamm och de gula löven lyste som minisolar på träden. Det grådisiga vädret fick färgerna att bli ännu klarare. Inne i skallen sjöng jag på en liten melodi. Ti-di-pom-ti-di-pom.

På Arbeitsagentur var det knappt någon kö, kanske 4-5 personer före mig. Vid disken var det samma kvinna som igår som tog emot mig, och jag förklarade så gott jag kunde hur det låg till.

”Jamen då skriver jag in att du varit här. När du sedan varit på Bürgeramt måste du komma tillbaka till oss innan den 24/10.”

Hepp! Allting löste sig. Åtminstone tillfälligt. Men tänk så skönt att bara ta saker som de kommer. Utan stress eller oro. Det går ju!

Så idag gillar jag Arbeitsagentur. De vann den här matchen 😉

Sleepless in Berlin

…och hur man ignorerar livet utanför sin lägenhet.

Ett luftslott eller ett drömskepp?

Ett luftslott eller ett drömskepp?

Ibland snöar jag bara in. Kryper undan och gömmer mig. Undviker livet utanför fönstret. Låstas som om inget annat finns eller behöver tas itu med. Det är både skönt och lite jobbigt.

Vet inte varför jag just nu känner motstånd mot att åka ner till Arbeitsagentur och börja orientera mig på den tyska arbetsmarknaden.

Fast egentligen är det inget konstigt. Det är nästa steg som jag måste ta och jag gruvar mig.

Så idag blev en dag som jag laddade med att kolla YouTube-klipp på brittiska stjärnskottet Craig Colton.

Han passade på att gå på audition när X-Factor kom till hans hemstad Liverpool. I publiken satt hans intet ont anande föräldrar. Killen går på scenen, charmar alla – och sjunger brallorna av juryn. Snacka om triumfens ögonblick!

Jag älskar den typen av upplevelser. Människor som mot alla odds vågar sig ut, testar sin dröm och sedan totalt begeistrar hela omvärlden. Det är väl det vi drömmer om ibland lite till mans.

Jag älskade när Susan Boyle rullade höfterna framför en förbluffad Simon Callow i Britain’s got talent. Sedan fick alla gråbeigea tanter revansch, för ingen gissade att hon verkligen kunde sjunga. Wooohoooo!

Apropå inledningen…

Mitt förpuppade tillstånd har väl sin förklaring. Ännu en natt då jag omöjligt kunde sova. Efter kl 02.00 tände jag lampan och fortsatte skriva på mitt lilla textprojekt. Vet inte om det liksom är meningen eller vad det är som håller John Blund borta. Det är som om jag går på något. Berlinluft eller?

Fast jag tuppade av en stund runt 18-tiden. Hoppas inte det förstörde chansen till en god natts sömn i natt. Vore bra om jag tog mig upp tidigt imorgon. Å andra sidan är jag inte den som behöver hänga på låset på Arbeitsagentur. Jag packar några mackor, en flaska vatten och en god bok. Sen klarar jag att vänta några timmar.

Jag läser förresten ”Dienstags bei Morrie” eller Tisdagarna med Morrie, som den heter på svenska. Går riktigt bra. Lika bra på tyska som på svenska. Läs den om du vill lära dig något om att leva – och att dö.

Dessutom kollade jag på Talaren på SVTPlay. (Ja, jag kan se vissa program härifrån. Skavlan också.) En dokumentär om den prisbelönte föreläsaren, coachen och författaren Olof Röhlander. Intressant, men det grep inte tag om mig.

Inser dock att dagens tema handlar om att våga. Att tänka sig ett nytt och bättre liv och sedan ”go after it”. Inte undra på att jag darrar på manschetten. Det är läskigt. Men man gör det ju ändå.

Kanske får man uppleva något alldeles fantastiskt…

 

STROKE / Berlin Art Fair 2013

Tur att man inte behöver vara sysslolös i en stor stad. Ifjol var jag på Stroke Art Fair på Postbahnhof i Friedrichshain, men i år var den flyttad till Alte Münze i Mitte. Dubbeltur att jag har en kompis med Vespa! 😀 Det är skitkul att trycka på sig störtkrukan, kräla upp på bönpallen och sen njuta av iskall vind i ansiktet. Yiiiihaaaaa-ha-ha-ha!!

2013-10-06 21.29.30

Finn DAC var med ifjol också

What goes up must come down heter det ju. Efter solsken kommer regn. Eller grått väder i alla fall. Det är runt +15 grader som bäst så jag klagar inte. Okej. Själv har jag också gått i moln en aning.

När man blir så entusiastisk som jag kan bli i Berlin är det svårt att komma till ro. Natten till igår insåg jag kl 03.00 att jag inte kunde sova. Alltså slog jag igång datorn och började snygga till en text jag länge tänkt utforska och färdigställa.

Vid fem-tiden insåg jag att sova kanske inte är så dumt i alla fall… Gissa om jag får sota för det idag! Gääääsp! Jaja, det lär mig.

Tillbaka till utställningen

2013-10-06 21.53.54

Läcker grön tavla i bakgrunden

Det är både mer etablerade konstnärer och amatörer som ställer ut och det rör sig om sk Street Art i graffitistil, men det finns allt möjligt.

Anja konstaterade dock med viss ironi att de sämsta verken också var de dyraste.

Vi såg en ”Andy Warhol-tavla” som bestod av en jätteutskrift (man såg pixlarna) och var bestruken med vit färg här och var. Den ville man ha €10 000 för, alltså ca 92 000 kr. Hahaha! Rena skämtet!

Sen måste jag säga att Postbahnhof var en bättre lokal. Idag blev det trafikstockning av alla människor. Det fanns också små rum att gå in och titta i, vilket ytterligare stoppade upp flödet

Feed me cake, please!

2013-10-06 21.51.10

Anjas kaka

Jag kroknade ganska snart och längtade efter frisk luft, kaffe och go’kaka. Så vi slängde oss upp på Vespan igen. Ja, inte alla tre förstås. Mark föredrar vanlig cykel.

Anja körde kanske inte helt lagligt, men det märkte jag inget av. Fick knipa med benen så att jag inte skulle falla av när hon gasade. Hehehe. Det är så kuuul!!

Till slut hamnade vi på ett fik som heter Olivia. Jag köpte en latte på sojamjölk och den var faktiskt varm när jag fick den. Så ofta som jag druckit pissljummen latte i mina dagar. Och till det en nötpaj, typ pecannötspaj. Sliskig, men underbar. Det stället kommer jag att återvända till. Großartig!

Det blev en bra dag. Imorgon börjar allvaret. Jag ska försöka få kontakt med Arbeitsagentur, som är tyska AF. Behöver få tag på rätt person som kan skriva in mig i det tyska systemet, samt fylla i rätt blankett som ska skickas tillbaka till Sverige.

Känner mig lite skeptisk till att det ska gå lätt. Jag har nämligen mailat för att boka en tid, men det gick inget vidare. Mailade till ett annat ställe igår. Hoppas det går bättre. Jag tycker nämligen det vore enklare för alla inblandade om jag fick en tid hos rätt person på en gång. Onödigt om de måste slösa tid på att bolla runt mig, men som sagt. Tysk byråkrati känns avskräckande. Ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Dags att kliva ur ”the comfort zone”…

2013-10-06 21.50.07

Anjas coola Vespa

2013-10-06 21.46.35

Mark och Anja

2013-10-06 21.55.36

Skateboardåkare råkar illa ut?

2013-10-06 21.41.46

Ser ut som ett foto, men målat

2013-10-06 21.45.06

Exteriör Alte Münze

2013-10-06 21.34.13

Jaaa, man ser tornet!