Författararkiv: Ingrid

Großer Wannsee

I juli gjorde jag och en god vän en utflykt till Wannsee, en av Berlins mest kända insjöar. Sjön heter egentligen Großer Wannsee, för det finns även en liten (Kleiner Wannsee). Här hittar du också en av stadens bästa och äldsta badplatser (kostar inträde) med sina karaktäristiska strandkorgstolar, Strandbad Wannsee.

Sjön ligger i stadsdelen Wannsee och förutom den ljusa soliga sidan av området så finns det en mörkare. Den vakne minns förstås den ökända Wannseekonferensen som ägde rum 1942, men mer om den senare.

  • Großer Wannsee

Området är en liten oas i sydvästra Berlin och speciellt älskad av båtägare. Sjön frekventeras av många olika båtar och färjor. Den som har ett BVG-kort kan med fördel åka över till sjöns norra sida och besöka Kladow som har en Biergarten med bayerskt tema.

Min vän och jag valde först att bara vandra omkring. Det var en het och klibbig dag. Faktiskt mer fuktig än het. Vi landade vid en bred stentrappa vars steg ledde ner i sjöns vatten. Där satte vi oss på ett trappsteg i skuggan för att beundra utsikten. Det blåste en behaglig vind och livet vara bara gött, som Ernst Kirchsteiger skulle ha sagt.

  • Huset
  • Terrassen på baksidan
  • Utsikt över trädgården

Liebermann Villa

Efter en stund gick vi vidare och en skylt pekade ut riktningen till Liebermann Villa på Colomierstraße 3. Max Liebermann (1847–1935) var en berömd impressionistisk konstnär och ordförande i Preußische Akademie der Künste under 12 år. När nazisterna tog makten 1933 yttrade han de berömda orden (på typisk berlindialekt): „Ick kann jar nich soville fressen, wie ick kotzen möchte.“

”Jag klarar inte att äta så mycket
som jag skulle vilja kasta upp.”

Källa: Wikipedia

Redan innan maktövertagandet förbjöds judiska konstnärer att ställa ut sina verk. Då lämnade Liebermann sin post. Han var själv jude, men hade ”turen” att gå bort redan 1935. Hans fru hade tyvärr inte samma tur…

  • Max Liebermann, hans barnbarn Maria och tre av hans impressionistiska verk

Martha Liebermann fick uppleva hur villan i Wannsee och den fina bostaden i centrala Berlin tog ifrån henne. Parets privata konstsamling hann hon få med sig till den nya och mindre lägenheten hon hittat inne i stan.

År 1943, efter beskedet att hon skulle deporteras till Theresienstadt, begick den 85-åriga Martha självmord. Nazisterna roffade genast åt sig resten av paret Liebermanns ägodelar som spriddes för vinden. Då var Liebermanns konst sedan länge stämplad som så kallad entartete Kunst.

Utställning med Gerty Simons foton

Därför är alltså huset i Wannsee tomt på möbler. Istället nyttjas huset som konstgalleri. På nedre plan brukar caféet finns (före corona) och på andra våningen kan man se Liebermanns egen konst och tillfälliga utställningar.

Vi fick nöjet att se en fin utställning av den tysk-judiska fotografen Gerty Simon. Hennes vackra svartvita porträttbilder visade mellankrigstidens berömdheter, såsom Einstein, konstnärerna Käthe Kollwitz och Max Liebermann, samt den brittiska skådespelerskan Peggy Ashcroft.

  • Käthe Kollwitz
  • Albert Einstein
  • Peggy Ashcroft
  • Foton av Gerty Simons foton*
  • Gerty Simon

Haus der Wannsee-Konferenz

Eftersom vi redan var halvvägs så beslöt vi oss för att även besöka Wannsee Villa, eller Haus der Wannsee-Konferenz. Jag har ofta upplevt att platser har sin egen speciella atmosfär. Liebermann Villa ingav en varm och välkomnande känsla, inte minst på grund av den underbara trädgården, men också huset utstrålade kärlek och välvilja.

Den här byggnaden däremot, den gav mig rysningar. En lång uppfart ledde fram till huset som var omgärdat av höga rundade häckar. De påminde om dem man skapar trädgårdslabyrinter av. En enkel cirkelformad plantering, också den omgärdad av låga häckar, var enda utsmyckningen på gårdsplanen.

Platsen fick mig nästan att må illa. Den kändes kylig och kall. Knappt ens i koncentrationslägret Sachsenhausen kände jag mig så här illa till mods.

  • Haus der Wannsee-Konferenz
    Haus der Wannsee-Konferenz

Judefrågans slutgiltiga lösning

Jag ville inte gå in i huset. Det spelar ingen roll att det numera används som minnesmärke och utbildningscenter. Den permanenta utställningen hantera det som huset är ökänt för, det var nämligen här som man beslutade om ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. År 1942 fattade 15 högt uppsatta män inom olika nazistiska grupperingar det ödesdigra beslutet att utrota ett helt folk.

Brrrr… Bara tanken ger de flesta kalla kårar efter ryggraden, men jag hävdar ändå att ”det sitter i väggarna” på kåken.

I trädgården fanns en annan ro, ja nästan frid. Ungefär som på en kyrkogård. Villan ligger på en höjd med en oerhört vacker utsikt över sjön. Vi gick ner och satte oss på en bänk och det var rent gudomligt. På andra sidan vattnet ligger badplatsen och den var rogivande att betrakta. Liv och död kan verkligen existera sida vid sida.

Ja, det var berättelsen om Wannsee och lite om vad som går att se där. Det är ett fint område, och det tar cirka 30 minuter att åka hit med S-Bahn (S7) från Alexanderplatz.

…

Foton: Ingrid Carlsson (*inkl. foton av Gerty Simons verk)

Knödel nästan som palt

I norra Sverige äter vi palt – inte minst i Piteå – och i övriga delar av landet är kroppkakor vanligt. Döm om min förvåning när polletten trillade ned angående tyskarnas Knödel. Det är ju nästan som palt!

Som norrbottning i själ och hjärta så är palt något jag kan sakna ibland. Mammas palt förstås, gjord på mandelpotatis (!) och med en klick smör och lingonsylt till. Ingen (kött)fyllning tack! Jag har lagat palt ett par gånger själv, men aldrig sedan jag flyttade till Berlin.

För några veckor sedan kom en god vän till mig från Hamburg till Berlin för att hälsa på sin son. Då passade vi på att ses – det var 2 år sen sist! Vi hade bokat bord på trevliga Zollpackhof nära Hauptbahnhof (centralstationen) eftersom hon skulle ta tåget hem senare på eftermiddagen. Jag beställde en vegetarisk rätt och hon valde kött med, just det – Knödel.

Paltens europeiska kompisar

De är mäktiga de där potatiskloten, så jag fick en halva att provsmaka. Då skramlade det till inne i huvudet. Visst tusan smakar det här som palt!

Intressant förresten att palt, som jag sett som något världsunikt, faktiskt finns i liknande former i många andra länder. Smak och konsistens påminner även om italienarnas gnocchi, fastän Knödel är mycket större i storleken. Som en riktigt fin snöboll ungefär.

Fyllda med brödbitar

Egentligen liknar Knödel kroppkakor mer än palt, på grund av den klotrunda formen och för att de alltså har ett innehåll. De som jag köpte (se bilden ovan) har brödsmulor eller ”krutonger” i mitten. Men då kroppkakor sägs ska lagas på kokt potatis så görs både palt och Knödel på rå potatis.

Igår lagade jag Knödel till middag. Det bidde ”köpes” för att kontrollera smak och konsistens. Tyvärr var lingonsylten som jag trodde jag hade i kylskåpet slut. Det fick räcka med en smörklick.

Ja, jå… He schmacka schom palt’n!

Färdigvaccinerad!

Här är det tvära kast minsann. Från gråtmild och deppig till glad och sprallig på bara någon dag. Välkommen till min inre värld. Anledningen till glädjen? Jo, jag har precis blivit färdigvaccinerad. Dos nr: 2 – check. Covid göre sig icke längre besvär! Lättnaden är total.

Ja, jag vet. Vi ska inte ropa hej, och allt det där. Jag kommer fortsätta att hålla avstånd och vara försiktig. Ändå är det så jäkla skönt att vara färdigvaccinerad. Äntligen! Coronatester lär jag inte komma ifrån helt, men bara det att kunna visa coronapasset och slippa en massa tjafs. Så sköööönt.

Min glada nuna och ett plåster som bevis för att jag är färdigvaccinerad
Färdigvaccinerad och stolt ägare av ett pissrosa plåster

Det gula vaccinationspasset…

När du fått andra sprutan i Berlin så har du fått två kråkor, två klistermärken och två stämplar i ditt tyska vaccinationspass eller Impfpass. Det är ett litet häfte av gult kopieringspapper i A6-format och som du hämtar ut hos din husläkare.

Alla mina vaccinationer står tyvärr inte i passet. Det går nämligen inte att digitalt få tillgång till de uppgifterna från Sverige. I alla fall så gick det inte 2016 när jag fick mitt vaccinationspass. Då var man tvungen att dyka upp personligen på sin svenska hälsocentral.

Närbild på min fina Lidl-blus med citronmönster
Närbild på min fina Lidl-blus för 4 euro

…och EU:s digitala covidintyg

Nästa steg som färdigvaccinerad är att släpa sig iväg till ett apotek. De hjälper till när du vill hämta ut ditt digitala covidintyg. Du får en utskrift och kan där via en QR-kod ladda in intyget i en passande app.

Jag har tyvärr problem med att ladda ner den tyska appen CovPass från Robert Koch-institutet. Beror troligen på att jag har inställningarna på svenska. Då dyker inte appen upp när jag söker. Det finns dock minst en till app att använda sig av, Corona-Warn-App.

Men först en lugn kväll och sedan iväg till apoteket med hoppsasteg imorgon! Om de eventuella biverkningarna tillåter…

Besvikelse

Jag har en lång relation till besvikelse. Vet inte varför den drabbar mig så ofta, för jag tycker inte att jag bygger upp förväntningarna. I alla fall inte varje gång. Ändå drabbar den mig hårt. Du som har barn, se till att hålla dina löften!

Varför säger jag det? Jo, för i min barndom blev jag lovad saker som inte hölls. Enstaka gånger är okej, men blir det för ofta så sätter det spår i den som känner sig sviken. Jag vill inte peka ut någon eller anklaga andra för att göra fel, jag vill bara berätta vad svikna löften gör med mig.

Sedan en tid tillbaka följer jag den ickebinära coachen och författaren Jeffrey Marsh som har ett väldigt helande och inkluderande budskap. Han pratar mycket om trauma i barndomen och villkorslös kärlek. Det gör förstås att mina egna upplevelser flyter upp till ytan så att jag kan titta på dem igen.

Ett paket från en gammal vän
En glad överraskning som kom med posten

Kalaset som kom av sig

Besvikelse blev aktuellt eftersom jag blev uppmuntrad att anordna ett litet kalas, trots allt. På min rätta födelsedag var jag inte i bra skick. Jag orkade inte med allt trassel som det innebär att sjösätta en födelsedagsfest i Berlin och i min ålder. På sommaren har folk alltid så himla mycket planerat. Det är jättesvårt att samla bara 3–4 personer på samma dag.

När jag träffade tre av mina vänner, och de menade att de hade tid den 13 augusti, ja då gick jag hem och funderade. Jag knåpade ihop en inbjudan och mailade ut. De flesta svarade direkt. Tyvärr var de upptagna med annat de redan planerat in. Okej, fine. Svar från de tre som initierade det hela dröjde.

Servetter med klös
Servetter med klös! Många kom ihåg mig på min födelsedag. Tack!

Varför ens lova något man inte tänker hålla?

Idag fick jag veta att två av dem (ett par) skulle åka på semester just den dagen. Jaha, det hade de inte sagt när de föreslog den. Vad är det med människor? Jag vet att man kan ha andra planer, speciellt de som lever i en relation, men när man redan pratat om ett visst datum? Givetvis blev jag jättebesviken.

I slutänden visar det sig att en person kan komma, efter viss tvekan, och en annan kan senare på kvällen. Nä, det är ingen idé. Jag avblåste det hela. Själv planerar jag sällan in något på mina vänners födelsedagar, ifall de vill fira på rätta dagen. Jag vill vara där för dem. Några frågade om kalas den 7 juli, min rätta dag, men de var upptagna hursomhelst. So what’s the point?

Precis det jag ville undvika

Det var precis av den här anledningen som jag struntade i att bjuda in folk på födelsedagen. Jag kan inte hantera den här sortens besvikelse, för jag känner mig bortvald, oviktig och ja, oälskad. Det sitter hårt i mig och är svårt att bli av med. Om de bara inte tagit upp saken och föreslagit den 13 augusti, då hade allt varit bra.

Nu sitter jag här och känner mig nere. Fast jag vägrar låta det påverka mig för mycket. Jag har semester nästa vecka och jag ska fan i mig njuta. Och nu skiter jag i alla andra. Nu gör jag min egen grej! 💛 🐆

Guld till Spira – det dyraste jag har

Under förmiddagen har min älskade kisse Spira agerat nåldyna. Det låter säkert aningen underligt. Förklaring följer i inlägget, men från och med idag är den här lilla kattskatten ännu mer värdefull. Hon är nämligen fullpepprad med äkta guld! 👑 💛 🐱

”Vad nu då?”, undrar du säkert. Ja, vi testar en ny (?) metod för smärtlindring. Den kallas för guldakupunktur (länk på engelska) och har gett väldigt lyckat resultat på hundar. Även katter kan bli hjälpta, men det kan tydligen vara aningen knepigare att få tillförlitlig effekt.

Nä du! Vi räknar kallt med minst 80%, även om vi är utlovade mer försiktiga utsagor i stil med mellan 10 och 80% smärtlindring. Luktar hängslen och svångrem för mig. Vad som helst är dock bättre än piller!

Metoden används faktiskt på människor också. Givetvis inte i skeptiska Sverige, där allting alternativt avfärdas som kvacksalveri, men i Danmark hittar du många veterinärer om du googlar.

Jag hittade (minst) en klinik som använt metoden på människor med lyckat resultat. I en film på sajten vittnade en kvinna om att smärtan i hennes onda knä blivit mycket bättre.

Katten Spira, en helig birma
Min bästaste vän 💙

Hur funkar då guldakupunktur?

I korthet handlar det om att små guldbitar förs in djupt under huden med en spruta, så nära smärtpunkterna som möjligt. Guldbitarna agerar sedan som ”inbyggda” akupunkturnålar. Man kan också sätta in ett flertal stift runt en led eller ett ben. Behandlingen kan alltså liknas vid akupunktur, men har en långtidsverkande effekt. Som bäst håller det i 4 år på ett djur. Betydligt billigare och sundare än tabletter!

Egentligen stämmer det inte helt det jag påstår om akupunkturpunkter. Man tror att guldbitarna ”signalerar” till varandra med en positiv frekvens och att de därmed slår ut den negativa frekvensen som smärtan sänder ut. Som lekman tycker jag det viktigaste är att det funkar. Det räcker för mig.

Och folk har haft guld i tänderna sedan länge. Det sägs vara det bästa att laga med.

Friskt vågat, hälften vunnet

Guldbitarna är alltså cirka 5 mm långa stift som förs in under huden sedan djuret sövts ner. Stiften är synliga på röntgenbilder och ser då ut som typ strössel. I Spiras fall har stiften applicerats på de punkter där hon mest troligt haft ont. Det betyder speciellt nära höftleden på höger sida. Där syntes problemen på röntgenbilderna och tros vara artros. Det verkar dock även finnas stift på andra sidan bäckenet.

Spira får vila innan jag börjar undersöka henne närmare. Päls saknas både här och där. Hon har blivit rakad och huden har steriliserats på införingsställena på kroppen, helt enligt rekommendationerna. Jag hoppas att vi därmed är helgarderade. Inga infektioner, please!

Så nu är det bara att vänta och se. Det borde ju bli bättre än det varit. Tokjobbigt att se sin älskade kattkompis ha ont utan att kunna lindra.

👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑

Faktiskt det värsta med corona…

Under corona har vi nog lite till mans irriterat oss på alla idioter som inte hållit sig till restriktionerna. Folk som inte hållit avståndet, som burit masken på fel sätt eller inte alls, på dem som rest och umgåtts i grupp, och så förstås på konspirationsteoretikerna. Men värst av allt måste jag säga är – joggarna!

Jag tog precis en kort promenad i kvällssolen och det något svalare vädret. Tydligen hade Berlins cirka 1 miljard (känns så) joggare fått samma idé. Snacka om vandrande aerosolmoln!! (Hur nu det stavas?!)

Först och främst så pustar, stånkar, stönar och flåsar de nåt otroligt. Jag känner vindpustarna i nacken långt innan de kommer ikapp mig. Även de klampande stegen skvallrar om vem som är på ingående. (Har inte alla sportskor sviktande mjuk sula numera?)

Bekväma skor med mjuka sulor
Mina nya skor med glittertrådar och mjuka smygsulor (OBS! Ränderna efter sockarna)

Joggare + disktrasor = sant

Sedan älskar joggarna att svischa förbi så nära som möjligt. Min fenomenala näsa uppfattar inte minst disktraselukten på flera meters avstånd. (Varför luktar så många människor disktrasa i hettan?) Sedan sveps jag in i ett moln av ånga, svett och andedräkt medan de skubbar förbi.

Och givetvis ser de till att tömma lungorna ordentligt innan de försvinner i fjärran. Utandningsluften sveper över mitt ansikte som en osynlig såpbubbla och jag håller instinktivt andan.

Till slut höll jag på att svimma. Joggarna tog aldrig slut! De kom som ur en pälsärm, som mamma brukar säga.

Äckligaste idag

Det här påminner mig förresten om den podd jag lyssnade på idag. Det var ett avsnitt av Hemma hos Mark och Jonas på SR, där Jonas Gardell berättade om när han stod bakom en tant i kassan på mataffären.

Det var mitt i corona och tanten var ordentligt utrustad med plasthandskar på händerna. Ögonblicket innan hon skulle knappa in sin kod på kortterminalen så snöt hon sig – i plasthandsken! Jonas såg sedan med fasa hur hon – med samma hand – slog in koden.

Vad hade du gjort om du stått efter henne i kön? 😆😝😷

De färgglada glasen från Lidl

Efter att ha gått loss hårt med djupa funderingar kom så söndagen och lugnet. Idag är det klibbigt varmt och regn med åska väntas till kvällen. Min granne frågade om vi skulle ta en glass innan det brakar loss. Jag ska träffa henne om en stund. Jobbat lite och sitter och sippar vatten i ett av mina nya coola glas. Det lila.

Min närmaste matvarubutik är en Lidl-filial som inte räknas som fullstor. Det betyder att de inte alltid har samma utbud av varor eller samma bredd på sina erbjudanden. Mig spelar det ingen roll, för jag handlar mina basvaror där ändå. Då och då kikar jag på det där krimskramset de säljer. Under corona har jag fyndat flera gånger, och jag köper mina barnsliga skolkalendrar där varje sommar.

Bilden nedan är från Lidl:s hemsida.

Regnbågen i köksskåpet

Sist jag gick och handlade skulle jag hålla i slantarna hade jag tänkt. Gick väl så där. Jag kom hem med de här glasen. Kunde inte motstå dem! Långt innan regnbågsfärgerna förknippades med Pride så har jag älskat alla färger samtidigt. I skolan skulle vi sy små doftkuddar och alla broderade i fina pastellfärger. Inte jag! Jag kunde inte välja så jag sydde med alla färger. Ja, helst grundfärgerna då. men visst är glasen fina!? Önskar att jag hade rum och behov för ännu ett 6-pack ❤️🧡💛💚💙💜

…

För övrigt så var det Christopher Street Day i Berlin igår, dvs Pride. Jag blir inte klok på detta, för i början på månaden filmade jag vad som måste ha varit ett Pride-tåg som drog fram längs Torstraße. Lite senare läste jag om att CSD blivit uppskjuten pga regn, och igår gick det tydligen av stapeln på riktigt. Minst sagt förvirrande, men heja heja ändå liksom 🏳️‍🌈🏳️‍🌈🏳️‍🌈

Vad är egentligen härskartekniker?

Jag skriver om det utan att vara expert eller egentligen ha så mycket kunskap i ämnet, men det kändes relevant att undersöka. En upptäckt jag gjorde häromdagen satte igång en serie funderingar. Dels insåg jag att när jag är stressad och ängslig har jag lättare för att sugas in i kommentarsfältens diskussioner och dispyter. Och dels insåg jag att jag gick i fällan igen. Jag lät mig manipuleras.

”Vad var det som hände?”, undrar du. En viss del av skulden är absolut min. Jag kan vara både vass och provocerande när jag vill. Tror till och med jag har skrivit om det förut. Som bekant skapar atmosfären i kommentarsfälten polaritet, man dras in olika roller och negativa energier som är lätta att påverkas av.

Det finns dock en fenomen som lockar fram min bitska sida och det kallas härskartekniker. Gärna i kombination med könsmaktsordningen. Utan att ha bevis för det (vilket många frågar efter) så vågar jag påstå att flest män utövar dessa tekniker. Dock inte alla män! Och även kvinnor kan. Det ska vi ha klart för oss redan från början. Däremot finns det en viss slags man som jag ofta råkar ut för på sociala medier, och jag är inte ensam om det.

En iskall drink med isbitar och citronskal
Bäst att ha is i magen i diskussioner, eller?

Hur upptäcker du att du blir manipulerad?

Det är inte enkelt, men oftast börjar det med att du uppmanas förklara din ståndpunkt. I mitt fall kommenterade jag en artikel om klimakteriet. Jag påstod att om klimakteriet varit en mansfråga hade det funnits många fler läkemedel och behandlingsformer. Detta är dagens sanning och inget jag hittat på. Det finns statistik på att kvinnor förbises inom vården. (Nej, du får googla fram bevisen själv.) Forskning (googla själv) visar att kvinnors sjukdomar tenderar att förlöjligas och ses ner på. Några exempel är ME, endometrios, fibromyalgi, och inte minst klimateriebesvär.

Det första som den här mannen gjorde är klassiskt. Han ville veta hur jag kunde påstå detta och jag gick i fällan. I nästa steg efterfrågas nämligen alltid bevisen!! Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Så fort en kvinna (eller byt ut till valfri minoritet) pekar på en orättvisa i samhället så förväntas hon förklara hur det kan vara så. För att kunna göra det måste hon beskriva de patriarkala strukturer som påverkar oss alla. Och voilá, så sitter hon i rävsaxen. Hon blir automatiskt till en rabiat feminist som sprider illasinnad propaganda!!

Patriarkatet, en chimär enligt alltför många män

Han vägrade förstås se att kvinnor utsätts för någon slags diskriminering över huvud taget. Givetvis ännu ett varningstecken! Ändå var just den här herren lite hyggligare än de flesta så jag googlade lite snabbt efter ”bevisen”. Här barkade det förstås iväg. Inte nog med att jag försökte leverera bevis, jag hade även råkat få in diskussionen på ett annat spår. Det är lätt hänt på FB. Du förlorar överblicken över alla kommentarer, vilket motståndaren (jepp, nu är det krig!) är medveten om.

Mina bevis fann han så klart otillräckliga, vilket då stärkte hans övertygelse om att jag bara var en simpel manshatare som var ute efter att sprida fake news. Ridå. Vad fick mig att hålla ut så länge? Någonstans tror jag att jag ska kunna nå fram till människor, att jag ska kunna sprida ljus i mörkret. Tyvärr ser det istället ut som att jag vill vinna och ha rätt, men det tycker jag de här männen är ute efter. De vill aldrig lära sig förstå en annan människans situation. De här männen söker bara efter bevis och argument som stärker deras egna åsikter.

Den som sig i leken ger…

Så varför håller jag på? Det undrar jag med. I det här fallet valde jag att radera min ursprungliga kommentar och därmed hela konversationen. Mina synpunkter kom ändå inte fram på rätt sätt. Jag blev mer och mer den rabiata feministen ju längre tiden gick. Det är så härskartekniker funkar. Ju mer du protesterar desto mer ser det ut som att det är du som är boven. Ju mer du sprattlar desto hårdare sitter du fast.

Anledning till att jag lägger mig i är att jag inte vill att de här människorna ska få stå oemotsagda. Den här gången var det jag som startade det hela eftersom jag var dum nog att påstå något som kunde upplevas som provocerande, att kvinnor behandlas sämre än män. Att det är sant och jag faktiskt har rätt spelar ingen roll. Såg en tv-serie för ett tag sedan där en politiker sa ungefär så här:

”Det spelar ingen roll att det inte är sant, nu finns det i folks medvetanden.”

Tyvärr är det inte så det fungerar med orättvisor. Snarare tvärtom. Men det är väldigt svårt att förändra det som rotat sig i folks medvetanden.

Fokus läggs på vad offret gjorde fel

Kvinnor ses som bovar eftersom normen ser ut så. Varför skulle annars så många män gå fria från anklagelser om våld och våldtäkt? Istället för att fokusera på deras agerande kommer det att handla om vad kvinnan gjorde fel som ”lät sig bli” ett offer. Ja, detta hänger ihop. Kvinnor tas inte på allvar och det är ett gigantiskt samhällsproblem. Det får mig att undra var ”de goda männen” finns. Om någon tar mig i försvar så är det oftast en kvinna. Jag tror faktiskt att män inte alltid vågar ta ställning mot en annan man. Även om det gäller en meningslös FB-debatt.

Därför vill jag uppmana dig, man, att fundera över hur du agerar i kommentarsfältet. Börjar du med att fråga efter bevis och söker den svaga punkten i ett resonemang, eller lyssnar du på vad en kvinna har att säga? Är du ens intresserad av att lyssna eller går du direkt i försvar? Är det dig främmande att en annan människa kan se och uppleva världen på ett annat sätt än du gör? Fundera på det en liten stund.

Feminist? Javisst!

För övrigt är en feminist någon som tror på alla människors lika rättigheter. Inte på kvinnlig världsdominans. En feminist är inte per automatik manshatare. På tal om det. Till sist måste jag bara citera författaren Katarina Wennstam:

”Inte ens en man som stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor. Men kvinnor som kämpar mot våld mot kvinnor får frågan om manshat och det är fan inte klokt.”

Källa: GP

Stressen över uppehället

Semestern är över. Ja, den har varit över i en vecka nu – och genast är min stressnivå på topp. Fattar inte riktigt vad som hände, men så slår det mig. Jag har så lite att göra på jobbet och då får jag tiden att gå genom att surfa. Sociala medier är något i grunden bra tycker jag, men det finns förstås en väldigt påtaglig baksida som jag ”loggar in på” utan att märka det.

Jag dras in i negativitetscentrifugen på grund av ängslighet. Just nu är det lågsäsong som frilansare och det får pulsen att stiga för mig. Inga uppdrag, inga pengar på banken. Det stämmer tack och lov inte. Jag har pengar på banken, men har man en gång varit helt pank… Rädslan lever kvar inom en. Och så en sjuk katt på det.

Sedan har jag känt en press på mig att hitta fler uppdragsgivare. Det finns en massa mer eller mindre konstiga regler i Tyskland och att inte ha full koll på dem ökar på den inre stressen. Som jag förstått saken får jag inte ha bara en uppdragsgivare som frilansare. Då räknas den som arbetsgivare och blir tvungen att stå för sociala avgifter osv. Det kan man ju tycka är bra, men då jag redan har en arbetsgivare som står för dessa kostnader, samt att jag betalar själv, ja då behövs det liksom inte.

Vy från solstolen på balkongen I
Utsikt från ”solstolen” på balkongen

Att deklarera i Tyskland

Under de första åren i Berlin såg jag till att skaffa mig en revisor. Då visste jag inte att anställda egentligen inte behöver deklarera. Bara om de t.ex. sålt ett hus eller gjort något utöver det vanliga. Som frilansare förstod jag dock att jag aldrig skulle klara mig själv i deklarationstider, så jag bad om tips på en bra bokföringsbyrå. Tror inte min ekonomi innebar mycket jobb för dem, men det gick på drygt 3000 kr varje år.

Efter ett tag hade jag inte råd med det, trots att man får göra avdrag i deklarationen. Pengarna måste ju betalas först. Då vågade jag mig på att deklarera själv med hjälp av onlineverktyget Elster. Som tur var så hade jag de gamla deklarationshandlingarna som stöd. Svårt ändå att veta om det blir rätt, men jag gör mitt bästa och är sjukt ärlig.

Vy från solstolen på balkongen II
Jag latar mig i solen och laddar batterierna under semestern

Dyrköpt rådgivning om uppdragsgivare

I våras var jag osäker på en grej och mailade den förra revisorn och bad om råd. Hen svarade, men det kostade mig €35. Okej, fair enough. I veckan kände jag att jag måste fråga om det där med uppdragsgivare. Visst, men det kostade ytterligare €35. Svaret gjorde mig dock inte klokare så jag frågade upp. Nope, kalla handen. Inga följdfrågor tydligen. Men så dimper det ändå ner ett svar! Och jag tror det är okej. Typ…?

I Tyskland kan du vara Kleinunternehmer (typ småföretagare), vilket betyder att du är egenföretagare, men du får inte tjäna mer än €17.500 per år. Du har inte heller momsplikt, vilket är en stor befrielse. Däremot finns det regler som skyddar dig från att bli utnyttjad. Om du jobbar mycket för en enda uppdragsgivare, och det i praktiken skulle kunna räknas som anställning – då kan lagen träda in. Om du däremot har fler uppdragsgivare, eller inte tjänar fullt så mycket hos den enda du har, då är det lugnt.

Och DÄR rasslade det in nya uppdrag! Puh, vilken underbar känsla. Tusen tack ❤️

…

Läs gärna om mitt första möte med Finanzamt, den tyska skattemyndigheten 😆

Ett dödsskri i natten

Jag tror aldrig jag bott så nära naturen som nu. Inte ens då jag bodde i byn Falmarksheden utanför Skellefteå. Här i vår lilla trädgård (och framför allt i grannarnas) flockas ringduvor, koltrastar, kråkor, råkor och skator, nötskrikor, hackspettar, fladdermöss, svalor, allehanda småfåglar, en och annan ekorre, samt ibland en mård eller räv (!). Och så rovfåglar…

Tidigare i mitt liv har jag möjligtvis, på långt håll, sett en hök cirkla över ett öppet fält eller sitta och blänga i en grantopp. De rovfåglar jag stött på kunde jag räkna på enda handens fingrar. Nu räcker inte fingrarna till längre! I Berlin finns tokmånga rovfåglar!! De flesta tror jag är falkar. Jag har googlat efter deras läte och kommit fram till att de är aftonfalkar och/eller lärkfalkar. De tjatskrattpiper konstant på dagarna och man vet alltid när de är i närheten.

Ormvråken jag fångade på bild i januari, en av många rovfåglar som härjar i kvarteret

Faran lurar i träden

Då och då händer det att en större och läskigare fågel gör sig påmind. Jag hör på småfåglarna, kråkorna och skatorna när någon är i närheten. En gång betraktade jag en rovfågel som satt på en gren helt stilla. De andra fåglarna skrek och varnade. En modig kråka och en dito skata försökte tillsammans jaga bort inkräktaren, men förgäves. Först när den störtdök ner i spenaten gick det att bli av med den. Tror inte den fick tag i något byte heller. Puh!

Värre är det att väckas mitt i natten av ett isande dödsskri. Första gången det hände var klockan närmare ett på natten. Plötsligt skrek en duva ut sin dödsångest över den i övrigt tysta och ekande bakgården. Mitt blod frös till is. Dagen efter syntes nedslagsplatsen i grannträdgården. Det var bara ett virrvarr av fjädrar kvar. I förrgår natt hände det igen.

Blodet frös till is i ådrorna

I förrgår natt väcktes jag strax före klockan fyra. Den här gången var skriet inte lika mänskligt som med duvan. Istället var det ett desperat trumpetande. Jag kunde inte avgöra vad det var för en fågel, om det ens var en fågel!? Dödskampen pågick länge. Gastkramande länge. Jag ville bara kasta mig ut i den svagt upplysta gryningen och rädda stackaren. Kanske var det ännu en duva, men ibland lät den som en gås eller nästan som en uppskrämd gris. Undrar om det inte var en nötskrika?

När tystnaden åter föll kunde jag inte somna om. Kallsvetten klibbade på ryggen och jag var klarvaken. Jag greppade mobilen och lade patiens en stund tills hjärtat slog normalt igen. Stängde av flight mode för att skingra tankarna på Facebook. Då ploppade det upp ett meddelande från grannen. Också hon hade väckts och våndats med den stackars fågeln. Naturen är som den är, men utdragen dödskamp är alltid obehagligt. Speciellt nattetid.

Epilog à la Berlin

Apropå nattetid. Vid halv fem hörde jag det omisskännliga ljudet av glas som dunsade ner i en återvinningstunna. Vi har vanliga plasttunnor på innergårdarna och när de är tomma så ja, just det. De blir perfekta ljudförstärkare och jag får ont i öronen när jag måste slänga glas. DETTA valde alltså någon att göra klockan HALV FEM en LÖRDAG morgon!?! Om inte dödsskriet hade väckt folk så vaknade de garanterat av glasburkarna och flaskorna som dunsade ner i den tomma plasttunnan.

Suck, vad är det för fel på folk??? 🤯