Efter det förra inläggets tema måste jag visa att Gardelegen har en annan sida också. Jag var bara tvungen att få ur mig det svåraste först. Gardelegen är en alldeles förtjusande liten stad med många gamla byggnader. På medeltiden var den rik och inflytelserik, belägen precis där två viktiga handelsvägar korsade varandra. Hansan gjorde staden till sin och den omringades av vallgrav och höga murar för att skydda skatterna. Tyvärr är den idag en mindre blomstrande ort. Sedan murens fall har många företag försvunnit eller lagts ned. Jag ser många äldre människor och även skolbarn, men jag hittar inget myller av människor. Centrum påminner mig om Piteås småstaden och storleken kan vara ungefär densamma.
När jag stiger av tåget från Stendal välkomnas jag av en blyertsgrå himmel. Snart inser jag att alla vackra hus och träd i höstskrud får än mer intensiva färger i diset. M hämtar mig och vi kör på smala kullerstensgator. På varje sida ligger det ena fina huset efter det andra. Eftersom orten inte är attraktiv att bo på kan fantastiska hus stå tomma och vara mycket svåra att sälja. Speciellt om de renoverats för att bibehålla sin autentiska charm. Det är omöjligt att få ett pris som täcker kostnaderna. Trots detta trista faktum ser jag skillnaden mellan t ex min gamla hemstad Kalix. Det var aldrig en blomstrande handelsstad på den här nivån, vilket syns på husen. Kanske fanns flotta herrgårdar i gross och parti, men trä ruttnar och faller sönder. Sten, murbruk och tegel håller mycket längre. Det är tydligt att mitten av Europa haft en blomstrande civilisation längre än vi uppe i norra Norrland.
Det verkar krylla av sådan här små pittoreska småstäder i hela Tyskland. Och alla har ett bryggeri med anor. M och hans föräldrar berättar att Gardelegens bryggeri har gått i konkurs, men att ölet ändå inte var något vidare gott. Möjligt att det är en del av anledningen till de dåliga affärerna. Öl eller ingen öl. Jag är tacksam att jag blivit inbjuden att bo här några dagar för att få se mer av tyska landsorten. Ms föräldrar äger en klockaffär och hans pappa är tredje generationens urmakare. Han innehar också det ärofyllda uppdraget att serva klocktornets maskineri. Varje kvart slår klockan 1-4 slag samt förstås rätt antal vid varje hel timme. Jag får följa med upp och titta på alla kugghjul, stavar, vajrar, pryttlar och mojänger. Det är riktigt fascinerande. Jag vågar däremot inte gå upp till stora klockan när den ska slå fem. Jag är rädd att ljudet ska vara för högt. Lite senare får jag testa att slå på klockan själv. Ljudet är högt, men inte fullt så öronbedövande som jag trott.
I nästan tre dagar har jag nöjet att promenera längs ån, sparka med fötterna bland tjocka mattor av gulnade löv, trycka vitlöksosande pasta på restaurangen runt hörnet, göra desperata försök att föra en vettig konversation på tyska, klia på en katt hos den lokala keramikern, äta rödkål och surkål, stå öga mot öga med den största spindel jag sett – och det största havet av kakor. Ms mamma hade precis fyllt 60 år och kylskåpen dignade av godsaker som behövde ätas upp. Undrar om det var för min fikatalang jag blev inbjuden. Hähähä. Jag gjorde mitt bästa att vara till lags.