Kategoriarkiv: Livet i Berlin

Brotfabrik på Caligariplatz

”Brödfabriken: Konst är livsmedel”

Suddiga foton, men vad förmår väl en iPhone i mörker? Eller ska jag skylla på Hipstamaticappen? För det kan ju inte bero på fotografen 😀 Jaja, lördag kväll var jag i alla fall till Brotfabrik, som är en teater, biograf och Kneipe i ett.

Ett fantastiskt mysigt ställe.Jag fick lite gamla UrKraftsvibbar. Det ligger på något så passande som Caligariplatz i Prenzlauer Berg. Den som kan sin filmhistoria vet att det finns en tysk gammal stumfilm som heter Doktor Caligaris kabinett. Vet inte om de visat den här, men jag skulle tro det. Svårt att motstå den frestelsen.

Bilden föreställer fasaden

Lätt att hitta

Jag hade kommit för att se Camilla Persson, en gammal bekant från Edelvikstiden, som numera arbetar som skådespelare. Hon skulle göra ett tillfälligt gästspel här i Berlin och det kändes roligt att få vara med.

Pjäsen hette ”Rose-Marie drinks coffee” och var en söt historia om en äldre dam som gjorde vad hon kunde för att fördriva tiden och ensamheten. Vi var inte många i publiken, kanske åtta personer. Jag satt ensam längst fram, men lokalen var inte så stor.

Camilla jobbar med clownen som form och då ingår det att interagera med publiken. Vid ett tillfälle behövde hon hjälp så jag fick komma upp på scenen och mima att jag vevade upp en vägg. Sen fick jag dricka kaffe och till sist följa med på en resa till Afrika. Inte illa för en amatörskådis!

Gott med en kall Schwartzbier

En skön kväll

Efter föreställningen hann vi byta några ord och sedan fick jag möta hennes tyska vänner. Det var trevligt att sitta ute, dricka en öl och prata teater. De var tre tyska kvinnor och en man.

Mannen hade skött tekniken för kvällen och bara haft en dag på sig att lära sig alla momenten under föreställningen. Det gick bra, även om Camilla fick improvisera ibland. Vi i publiken märkte ingenting konstigt.

Jag är också glad att Camilla ville dela med sig av sina kontakter till mig. Kanske träffar jag dem igen. Vem vet. Till Brotfabrik återvänder jag mer än gärna!

Funderingar

Hur härligt det än är att vara i Berlin finns ju andra tankar också. Ju längre jag stannar desto djupare vill jag tränga in i själva ”tyskheten”. Jag lever ju fortfarande utanför det tyska samhället. Jag jobbar med svenska företag på svenska, jag har svensk bank och i och med att jag använder svenska pengar lever jag ganska gott.

Kronan ligger på typ 8,74 (dagens kurs på forex.se) mot 1 Euro. Jag har kvar alla försäkringar och är medlem i svensk a-kassa. Med andra ord, jag tillhör fortfarande det svenska samhället även om jag råkar bo i Berlin. Självfallet finns tankar på att stanna här. Flytta hit på allvar. Hur skulle det vara? Vad innebär det att kapa alla band med det svenska samhället och tillfullo stiga in i det tyska? Ingen aning, men jag är övertygad om att man kan få ett bryskt uppvaknande.

Inte minst för att detta är en storstad med många arbetslösa. På arbetsmarknaden efterfrågas mest högutbildad personal och det finns något som kallas ”minijobb”. Det innebär att man inte få mer betalt än €400/mån. Det rör sig ofta om deltidsarbete och det har höjts många kritiska röster i Tyskland kring detta, för det har utvecklats till en riktigt kvinnofälla. Inte helt olik vår svenska RUT-diskussion. Så var skulle jag då hitta min plats i allt detta?

Samtidigt inser jag att jag egentligen inte har några vidare djupa rötter i Skellefteå heller. Jag har en bostadsrätt och en massa saker, en katt och vänner. Vännerna träffar jag ju ändå mest på Facebook. Haha. Men liksom här har jag inget fast arbete, ingen egen familj och jag är varken född eller uppvuxen där. Språket är förstås mitt eget i Skellefteå. Men vad finns det som håller mig kvar?

Var hör jag ”hemma”?

Jag känner mig ibland lika utanför där som här. Det är nästan värre i Skellefteå, för där borde jag ju ”höra till”. I Berlin kan jag gå ut och tillhöra staden. Tillhöra parkerna, gatorna och caféerna. Det finns alltid en parkbänk eller ett cafébord där jag kan sätta mig en stund och insupa livet omkring mig. Det främmande är fortfarande mycket inspirerande.

Att få prata tyska med en dam över en kopp kaffe eller med en anställd i snabbköpet ger mig mer känsla av äventyr än om det skett på mitt eget språk. Andra språk är inspirerande. Som igår, att få blanda tyska och engelska med ett enda fokus – att göra sig förstådd, att kommunicera.

En flytt kan vara en stor omställning om den så bara är inom samma bostadsområde eller kvarter. Att däremot flytta från småstad till storstad, från ett land till ett annat, det är inte småpotatis. Om man ångrar sig kan man alltid flytta tillbaka. Även om man måste dra med sig allt bohag igen.

Fy tusan. Så jag funderar… Hur vill jag ha det egentligen? Var hör jag hemma?

Bier, Bier, Bier

Ölflaskor och en del läsk också

Alla sorter. Bara att välja. En Späti (kvälls- eller nattöppen butik) med osedvanligt stort urval. Jag och S valde varsin ”Mädchen Bier”, tjejöl, det vill säga en mörk öl. Den var mycket god. Varför den ansågs tjejig kan jag inte förstå. Den kunde ha gett vem som helst hår på bröstet.

Det är ganska trevligt det här, att kunna strosa runt stan med en starköl i handen. Mindre mysigt kanske att möta folk med en öl mitt på dagen. Samtidigt har jag sällan stött på riktigt störiga människor. Eller våldsamma för den delen. Det är jag väldigt glad för.

I det stora hela tycker jag Berlin lever upp till bilden om ”den vänligaste huvudstaden i Europa”. Prost!

Festival of Lights på Spree

Normalt sett är den riktiga ljusfestivalen, Festival of Lights, i oktober, men det förekommer en annan också. I augusti. Den sker på Spree och innebär ”båtar som dansar”.

Det var alltså den jag skulle titta på ikväll, med M och hans gamla vän S. Kul med ännu en ny bekantskap förresten. Vi hankade oss fram på tyska och engelska. M fick översätta där det behövdes, men vi hade mycket trevligt.

Ljusfesten var dock något av en besvikelse. Det var nästan roligast när båtarna passerade under Oberbaumbrücke, där vi stod, och folket ombord vinkade till oss uppe på bron. Sen tog de jättelika spindlarna stort fokus. Ja, de hängde överallt på broräckena. Brrrr, stora som gräshoppor.

Ännu några bilder av båtar, ljus och Spree.

Dansa? Snarare snurra

Hej på er!

Sånglektionen – så var det!

Jag startade tidigt, redan strax efter klockan 14 åkte jag hemifrån. Skulle vara på plats 15.30. Det gick ett antal S-Bahntåg mot Westhafen, där jag skulle byta till U-Bahn, två stationer, mot Turmstrasse. Min app i mobilen förutspådde en resa på ca 35 minuter, så jag var rädd att komma för sent. Ha! Klockan 14.45 klev jag upp ur tunnelbanan. Tvärs över gatan låg Wilhelmshaverstrasse.

Hm, bäst att slinka in på ett kafé och vänta in tiden. Jag befann mig på hörnet där det stod 31. Jag skulle till nr 70. Jag kunde lugnt sörpla kaffe och äta godbit i cirka 30 minuter. En äldre dam med krulligt vinrött hår började prata med mig. Vi hade det riktigt trevligt. När hon gick tänkte jag det var bäst att jag också rörde på mig.

Jag gick mot nästa huskropp – nr 71?! What? Jaha. Ehrm, och där låg nummer 70. Nästan 30 minuter kvar… Jag strosade gatan upp och ner en stund. Sen tog jag mod till mig och ringde på dörren. En man släppte in mig. Jag knatade uppför trapporna. Där stod dörren öppen. (De gör så här. Först ringer man på dörren vid entrén och de släpper in en. Sen går man uppför X antal trappor tills man hittar en ytterdörr som står öppen.)

Jag klev in och en man sa åt mig, på tyska, att gå in i köket eller nått sånt. Jag hittade ett vardagsrum och satte mig i en soffa. I ett intilliggande rum hörde jag en kvinna sjunga och en energisk pedagog prata. Intressant och lite nervpirrigt att sitta där och vänta. De drog över tiden, men till slut var det min tur.

Nervös var bara förnamnet

Jag hade med mig dåliga noter, men vi hankade oss igenom ”Skönheten och odjuret”, som jag av någon anledning fått med mig från Sverige. Gick så där. Jag ville egentligen sjunga Abbas ”Thank You For The Music”, för den kan jag bra. Tyvärr var mina noter för dåliga. Efter en stund hade hon lyssnat nog på mig och hittade en diagnos. Andningen. Hur var det med den? Mja…

Så fick jag återigen höra hur man ska stå, hur man ska slappna av, men ändå behålla en viss anspänning förstås. Att man jobbar med musklerna när man sjunger och andas ut, men att inandningen ska komma automatiskt. Utan ansträngning. Som en blåsbälg. Vi övade och det gick rätt bra, men det är jobbigt att tänka om. Vi hämmar alla vår andning mer eller mindre. Jag fick hemläxa att jobba med detta. Det är A och O inom sång.

Sen jobbade vi med att få halsens insida att slappna av och vidgas. Jag har länge känt en anspänning i halsen. Speciellt på framsidan, som ett tryck. Mycket kommer från axlarna och den typiska ”gamnacke” som datormänniskor får. Jag fick fler övningar hur jag ska kunna vidga svalget inifrån. Man ser inte klok ut, men det gör under med hållning, andning – och sången.

Roberta förklarade att sång, att sjunga, inte är ett objekt man kan greppa och förflytta som man vill. Nä, det är mer som något man försiktigt måste balansera på en bricka. Människan är ”röret”, cylindern där ljudet och sången skapas. Men vi kan inte greppa sjungandet på något vis. Bara vara en plats, ett hålrum för den. Mycket intressant.

Vi bokade en ny tid om två veckor. Då ska jag ha bättre noter med mig – och jag måste visa att jag övat, övat och övat. Ett dyrt nöje, men så himla skoj!

Ny dag, nya crêpes

Fast jag provade en annan sort, nere på Grünbergerstrasse. Stället jag nämnde sist. Tyvärr lade jag inte namnet på minnet. Får återkomma om det.

Jag kommer inte heller ihåg vad rätten jag åt hette, men det var en sorts crêpes av lite grövre mjöl och med ost, tomat och en rå äggula på. Det sistnämnda tror jag beror på att det normalt sett ska vara skinka på också. Det var ganska gott och passade mer som lunch.

Nästa gång kommer jag dock att återgå till frukt eller bär. Varför inte gå hela vägen och mumsa på en amerikansk pannkaka med lönnsirap? Det är hur gott som helst. Sirapen är inte så söt som man kan tro och det är väldans gott tillsamman med färsk frukt. Det köpte jag ofta hos Glädjekällan i Skellefteå. Ljuva minnen.

Bilden har inget med inlägget att göra. Den visar den kuliga (haha!) fontänen på Petersburgerplatz. Vattnet får klotet att rotera. En mysigt liten oas mitt i den vinande Berlintrafiken.

Sånglektioner

Jag är så oerhört förtjust i att sjunga, men trots att jag gjort det i många år är jag inte säker på noter. Jag är en glad proffsamatör. Mitt gehör kan jag inte klaga på, men det är inte alltid tillräckligt i musiksammanhang.

Hur som helst kände jag sånglusten väckas en kväll. Finns det månne någon bra sånglärare i Berlin? Ja, hur tar man reda på det? Googlade lite löst när jag kom på att jag givetvis kunde fråga mina gamla sångpolare från ”Finn din röst” i Stormark.

Jag skrev ett inlägg i Facebookgruppen och fick snabbt svar. Kontakta Roberta Cunningham! Sagt och gjort. Hittade hennes hemsida och mailade.

Idag får jag svar – du är välkommen på fredag. Shit! Och jag som inte har några noter!! Mailade tillbaka och frågade om det var nödvändigt vid en första träff. Men något måste jag ju sjunga. Hur hittar jag musik som jag kan i Berlin? Hjälp!

Zeitlos Schön

zeitlos_schoen_2

Fotografiska i Stockholm är ju ett av mina favorittillhåll och i Berlin finns C/O Berlin. Just nu kan man se en helt fantastisk utställning om 100 år av modefotografi, från Man Ray till Mario Testino.

Se bara på den undersköna affischen ovan. Läckert är bara förnamnet. Vernissagen var i lördags och det verkar ha varit packat med folk. Jag ska se om jag kan lyckas klämma mig in där i helgen. Kan tänkas att jag hinner förbi någon kväll efter jobbet också. De har öppet till kl.20.00.

C/O Berlin ligger just nu i ett fantastiskt hus som varit postkontor en gång i världen. De ska dock flytta inom kort. Till Monbijoupark. Vet inte exakt när. Synd, men huvudsaken är att stället finns kvar.

Jag tycker att det är väldigt spännande att titta på foton. I juli var jag på en helt magisk utställning av Diane Arbus på Martin-Gropius-Bau. Älskar hennes knasiga bilder av människor som ingen egentligen ville se. Men hon såg dem; cirkusartister, prostituerade, psykiskt handikappade.

Min favoritbild hette rätt och slätt ”Bild av en feminist”. Vilket foto. Helt underbart. Man kunde se kvinnans själ. Ja, den som kunde ta den typen av bilder… Jag får nöja mig med att njuta av andras hantverk.

Nymodigheter

Jag vill inte påstå att Berlin ligger efter Sverige, men visst har den tekniska utvecklingen i gamla Svedala hunnit väldigt långt. Min uppfattning är att t ex bredband och wifi inte hör till vanligheterna här. Eller så fungerar det inte lika idiotsäkert som ”hemma”.

Pausbild: Red Hot Chili Pepper

Jag ser att väldigt många går omkring med gamla Nokia-mobiler och iPhone är inte alls lika populär. Flera av de jag pratat med förhåller sig mycket skeptiska till Facebook och Twitter och lämnar gärna mobilen hemma.

Det är inte heller självklart att blixtsnabbt få svar på mail heller. Nä, jag tror de har en mer avslappnad attityd till detta med att ständigt vara uppkopplad.

Idag, när jag stod i kassan i matvaruaffären, förstod jag att kassören ivrigt berättade för kunden före mig (en kvinna) om en fantastisk nymodighet. Affären tänker tydligen införa scanningssystemet. (Det som vi haft i flera år på Coop i Skellefteå, där jag oftast handlade.)

Till slut kunde jag inte låta bli att lägga mig i. Sa att det där har vi haft länge i Sverige. Det är väldigt enkelt och snabbt. För det är det ju!

Samtidigt gillar jag på något vis det tyska systemet. Här är kassaköerna aldrig speciellt långa (när jag varit där bör tilläggas!) och ändå är inte rullbandet för varorna det heller. Folk passar på att packa sina påsar medan kassören/kassörskan slår in de andra i kassaapparaten. Svischsvisch är de klara, betalar och går.

Och i stort sett ALLA har med sig egen påse eller annan förvaring (kvinnan idag hade en korg i nylontyg och metall). Det är nästan en dödssynd att köpa en platskasse. Nixanpixan. Vi ska spara naturen och Moder Jord! Klokt.

Det är intressant att bli påmind om det som vi tar för givet i Sverige. Även om Tyskland knappast är ett land i tredje världen. Jag menar de här små eller ibland stora skillnaderna. De som gör det så spännande att leva här. Att möta en annan kultur som i mångt och mycket är lik min egen, men ändå är så ofantligt annorlunda.

Frimärksjakten

I säkert 1-2 vecka har jag gått runt och sökt ett ställe att köpa frimärken på. Det finns en Post i gallerian vid Schönhauser Allee, men de gånger jag varit där har kön varit minst sagt låååång. I gammal svensk anda förväntar jag mig kunna köpa frimärken på kiosker eller sk ”Spätis”, kvällsöppna småbutiker. Tyvärr har jag fått nobben på de flesta ställen. Förra veckan hittade jag en Späti alldeles i närheten och hon som jobbade där nickade när jag frågade efter frimärken. Men vilken valör önskade jag? Eh… Naturligtvis visste jag inte det. Snopen och långnäsad gick jag därifrån.

Idag tog jag nya tag. Gick in på samma ställe och frågade vilka valörer som fanns. Tyckte mig minnas att de jag köpt senast legat på ca 50-60 cent. Hon hade en sort för 55 cent så jag klippte till. Hoppas brevet kommer fram…